”Använd modern teknologi för utveckling av vårdens verksamheter”
Ny teknik har i alla tider lanserats som en frälsning som startat från toppen. Så lanserades såväl skriv- som räknemaskiner som ledares verktyg. Prissättningen i början av varje teknologisk våg har också bidragit till att det är de övre skikten i organisationer och företag som varit första målgrupp. Minns yuppienallarna från 80-talet.
Frågan är var tekniken gör mest nytta på lite sikt? Idag är mobiltelefonin ett sätt för utvecklingsländer att bygga infrastruktur. Skrivmaskiner visar jag för barnbarn och berättar att den här skrev morfar och hans pappa på. De undrar också vad den där gröna och röda symbolen på telefonen betyder. Lurar finns ju liksom inte längre.
Skrivmaskiner visar jag för barnbarn och berättar att den här skrev morfar och hans pappa på
Lite så är det med digitaliseringen i vården. Fast där verkar det vara morfar som styr. Vurmen för IT-system à la 80/90-tal är stor. Misstänksamheten mot moderna lösningar likaså. Från forskning, som jag själv var en del av på 90-talet, om införande av digitala system lär vi att nyckeln ligger i användbarheten. Därför är grundinvesteringen i ett helt nytt IT-system som mest 20 procent av de verkliga kostnaderna. Resten ligger i anpassning och utveckling av användbarhet. Då talades det om produktivitetsparadoxen. Den innebar att stora resurser las på investeringar i ny utrustning och lite programvara, men inga effekter syntes. I andra sektorer upplöstes denna paradox så småningom och digitalisering blev detsamma som verksamhetsutveckling. Bankerna brukar ofta vara ett exempel på detta, men det finns fler.
I vården dröjer sig dock produktivitetsparadoxen kvar. Trots omfattande investeringar så fungerar verksamheterna i stort sett på samma sätt. Och eftersom alla i vården lever på 2020-talet är de fullt kapabla att boka resor, göra alla bankärenden och söka information via sina mobiltelefoner. Ändå ses strukturerade verktyg som använder samma algoritmer som vi gör manuellt för att till exempel triagera som opålitliga och destruktiva. Vi producerar skrivna riktlinjer och vårdförlopp som släpps några i taget. Istället för att kroka arm med tech-branschen och utveckla användbara verktyg som frigör tid inom vården för mer personlig kontakt och mer utveckling av själva vården.
Det är definitivt inte så att utvecklare av hård- och mjukvara automatiskt löser alla problem. Utveckling måste ske i nära samarbete med användarna. Feedback-loopar måste vara små och närvarande i vardagen. Utveckling får inte ta år, det måste gå mycket fortare. Före 2006 fanns all teknik framme för att vi skulle kunna surfa på nätet med våra mobiler. Men det var när Iphonen introducerades som vi vanliga dödliga började utnyttja möjligheterna.
Snart kommer produktivitetsparadoxen att lösas upp även inom vården, men det kräver öppna sinnen, nytänkande och praktisk verksamhetsutveckling
Det är dags att utnyttja modern teknologi för utveckling av vårdens verksamheter. För att göra detta krävs samarbeten mellan olika kompetenser och färdigheter. Både kunskapsstyrning och nära vård måste gå hand i hand med digitalisering. Varje gång jag talar med personer som gått in i de nya bolag som satt fart på digitaliseringen slås jag av hur de korsat över gränserna mellan ”IT-avdelningen” och användningen. Det måste ske i de stora utvecklingsprojekten också.
Snart kommer produktivitetsparadoxen att lösas upp även inom vården, men det kräver öppna sinnen, nytänkande och praktisk verksamhetsutveckling.
Artikeln är en del av vårt tema om Debatt.