Nobelpristagaren Torsten Wiesel fyller 100: ”Gamla gubbar som jag ska använda erfarenheten till att hjälpa de unga”
Av Efter 40 år i labbet och många krävande uppdrag långt efter det har Torsten Wiesel numera tid över – även för en journalist från det gamla hemlandet.
– När jag blev 95 bestämde jag mig för att avgå från allting. Nu är jag en fri person, jag har inga större uppdrag i livet. Jag bara njuter av friheten att kunna läsa, lyssna på musik – göra det som jag är intresserad av och som inte har med jobbet att göra, berättar han på länk från våningen i New York, där han bor tillsammans med hustrun Mu.
Ett samtal med Torsten Wiesel är en speciell upplevelse, för det är både en tidsresa (”jag brukade se Per Albin Hansson på spårvagn 12, han satt där som vem som helst”) och en tydlig känsla av att befinna sig i nuet (”jag var på jazzklubb igår”).
Och det är ett speciellt liv han har levt, ända från barndomsåren. Då bodde familjen på Beckomberga sjukhus, det stora mentalsjukhuset i västra Stockholm, där pappan Fritz Wiesel var chefspsykiater.
– Det låter ju allvarligt att växa upp på ett sinnessjukhus. Men samtidigt var vi trygga där. Det var ett stort inhägnat område med trädgård och fotbollsplan, så att patienterna skulle kunna känna sig lite fria även om de inte kunde gå ut i världen.
Kontakten med patienterna påverkade honom, även om han inte förstod det då. Det – tillsammans med att brodern Bengt drabbades av schizofreni – bidrog till att han långt senare blev intresserad av att studera hjärnan, men har också gett ett engagemang för människor som har svårt att klara vanliga liv.
– De flesta patienterna var där för att deras familjer inte kunde ta hand om dem. I dag har vi hemlösa människor på gatorna, som ofta har mentala svårigheter. Jag tycker att det är grymt att vi inte hjälper dem, tar hand om dem och ger dem husrum, mat och medicin.
Efter läkarstudier på Karolinska institutet blev det ett år som underläkare på Beckomberga och en tid på en barnpsykiatrisk klinik vid Karolinska sjukhuset, innan Torsten Wiesel fick en forskartjänst under den framstående neurologen Carl Gustaf Bernhard, professor vid Karolinska institutet och senare Kungliga Vetenskapsakademiens ständige sekreterare.
Ett år senare kom samtalet från Stephen Kuffler, en vän och forskarkollega vid Johns Hopkins Medical School i Baltimore – och Torsten Wiesel började genast packa sin väska.
– Jag hade egentligen inte den erfarenhet som fordrades, men Bernhard trodde att jag skulle klara av det.
Efter fyra år på John Hopkins började Torsten Wiesel vid Harvard Medical School i Boston, där han så småningom inledde ett 20-årigt, extremt fruktbart samarbete med forskaren David Hubel.
Tillsammans undersökte de nervcellers kommunikation via elektriska impulser i synbarken – i praktiken hur hjärnan visuellt uppfattar världen omkring oss, och hjärncellernas förmåga att anpassa sig under utvecklingen.
– Vi kallade det för ”functional architecture of the visual cortex” – ett mycket elegant och välorganiserat system som ingen visste någonting om, men som vi med hjälp av nya metoder kunde kartlägga. Det var ingen som hade gjort det tidigare, och det var en anledning till att David Hubel och jag fick Nobelpriset, säger Torsten Wiesel.
Det var speciellt att föräras världens största vetenskapliga utmärkelse, och att få hämta det hemma i gamla Stockholm – året var då 1981. Men det var också en aning tveeggat, eller som Torsten Wiesel säger, ”a mixed blessing”.
– Jag ville ju framförallt fortsätta att arbeta med de många olösta problemen kring hur synbarken fungerar. Jag ville inte bli distraherad av priser och berömmelse, utan ville kunna fortsätta att jobba på, säger han.
Efter alla år som arbetande forskare blev Torsten Wiesel 1991 rektor för Rockefeller University, en institution han talar om med stor värme, och vars webbsajt beskriver hans period där som ”en vetenskaplig renässans” för lärosätet.
– Atmosfären där är mer svensk än amerikansk. Jag kallar det för en vetenskaplig by, för det var en sådan känsla jag ville skapa där. Alla som jobbar där – även städare och vaktmästare – är en viktig del av att skapa ny kunskap, som i sin tur ska hjälpa världen.
Efter sju år, vid 75 års ålder, lämnade han rektorsposten, men fortsatte att engagera sig för unga forskare genom en rad uppdrag som rådgivare och styrelseledamot i olika organisationer som bland annat arbetar med tvärvetenskapliga frågor och för oberoende forskning.
– Jag bestämde mig för att det är yngre folk som ska få pengar till att forska, och att gamla gubbar som jag ska använda sin erfarenhet till att hjälpa de unga så att de kan utveckla sin vetenskapliga skicklighet.
Flera av uppdragen har handlat om mänskliga rättigheter. Bland annat var han ordförande för kommittén för mänskliga rättigheter hos The National Academy of Sciences. Han var också med och grundade en vetenskaplig organisation för att stödja samarbeten mellan israeliska och palestinska biologiska forskare.
Nu är de uppdragen över, och Torsten Wiesel kan ägna mer tid åt sina stora intressen: musik och konst. Hälsan och vigören har han underhållit med thai chi, qi gong och joggning – i kombination med måttlighet vad gäller mat och dryck.
Besöken i Sverige har blivit alltmer sällsynta, men de förekommer.
– Jag har vänner och familj i Sverige, och jag tycker om mitt gamla land. Jag trivs där. Men jag ville koncentrera boendet till ett land. Det är bättre för min fru också, hon älskar New York och växte upp i San Francisco.
Nu närmar sig 100-årsdagen, och några intensiva dagar väntar.
På själva födelsedagen den 3 juni blir det en stor middag för personalen på Rockefeller University, där Torsten Wiesel fortfarande hålls högt i ära. Dagen därpå anordnas en offentlig – och utsåld – konsert till Torsten Wiesels ära i Carnegie Hall, med musik som han själv valt.
Sedan bär det iväg till Stockholm för ytterligare festligheter.
– Du lever bara en gång, och det är bäst att njuta av det.
Artikeln är en del av vårt tema om Intervju.
