Verkar på neutral mark
- Vi ska aldrig kunna avfärdas som ett särintresse, säger Forska Sveriges generalsekreterare.
Behövs det verkligen ytterligare en organisation som ska värna den medicinska forskningen? Anna Nilsson Vindefjärd har hunnit bli van vid frågan vad som skiljer Forska Sverige från alla andra och är snabb på att svara.
– Ingen annan organisation är oberoende. Det behövs en neutral bas för att arbeta samlat för att förbättra klimatet för medicinsk forskning och innovation i Sverige, och det stöd jag fått under uppbyggnadsfasen visar att fler ser det behovet.
Och visst är det 64 namnkunniga forskare, näringslivsprofiler, kulturpersoner och före detta politiker som nu står som grundare för stiftelsen. Arvid Carlsson, Anders Ekbom, Sigbrit Franke, Anders Wall, Ingvar Carlsson, Staffan Hildebrand och Mattias Uhlén, för att nämna några. Tanken är att organisationen ska verka för att fler ska inse att medicinsk forskning är en investering.
– Vi ska hela tiden vara aktiva och göra inspel i de frågor som är aktuella, nu är det till exempel forskningspropositionen och därefter innovationsstrategin. Men långsiktigt är målet att göra medicinsk forskning och hälsa till en nationell prioritet.
Idén till Forska Sverige kommer urspungligen från Hans Bergström, som tyckte att Sverige behövde en variant av organisationen Research America. En organisation som grundades när anslagen till den medicinska forskningen i USA hotades av kraftiga neddragningar. Att det blev Anna Nilsson Vindefjärd som lyssnade på Hans Bergströms förslag och drog igång Forska Sverige är ingen slump. I princip kan man beskriva Anna Nilsson Vindefjärd som entreprenören som också är doktor i entreprenörskap. Allting började med studier i internationell ekonomi på Linköpings universitet. Efter det var hon nära att fastna på Volvo i Argentina men lockades istället till en analytikertjänst på Nutek. Det var där som hennes fascination för life science-företag väcktes.
– Jag såg dessa bolag som inte hade några produkter och negativa balansräkningar. Som ekonom började jag undra hur bolagen ens kunde finnas, och varför folk investerade i dem.
När Hans Wigzell skulle starta Centrum för medicinsk innovation och de behövde någon som studerade gränsområdet mellan akademi och näringsliv hoppade Anna Nilsson Vindefjärd på.
– Sen dess har jag på ett eller annat sätt hållit på med frågan hur man skapar bra klimat för medicinska innovationer.
Hon började då sina doktorandstudier i en disciplin som egentligen inte fanns i Sverige ännu. För att kunna förstå processerna runt kommersialisering av medicinsk forskning plockade hon delar från flera discipliner som entreprenörskap, organisationsteori och sociologi. Till slut blev hon Sveriges första doktor i medicinsk innovation. Men vägen från doktorandtjänsten till att nu vara generalsekretere för Forska Sverige har flera hållplatser. Hon har gästforskat på Stanford, skapat utbildningen i bioentreprenörskap på Karolinska institutet, undersökt den amerikanska life science-industrin för dåvarande stiftelsen Tekniska Attachéerna i Sillicon Valley, arbetat som vetenskapsattaché på svenska ambassaden i Washington och som sista anhalt varit forsknings- och innovationspolitisk direktör på Lif.
– Tiden i Washington gav mig ett enormt nätverk både i USA och i Sverige. Det var där jag lärde känna Hans Bergström och det var där jag lärde mig hur man pratar med politiker och hur det svenska regeringsarbetet fungerar.
Det är också de här erfarenheterna som fått Anna Nilsson Vindefjärd att inse att det behövs en ny neutral mark för att verka för ett bättre medicinskt innovationsklimat.
– Jag har testat att möta politiker som representant för akademin och som representant för industrin. Oavsett från vilket håll jag kommit har alltid frågan uppstått om vilket särintresse jag representerat, även om jag i grunden sagt samma sak.
– Det är därför det är oerhört viktigt när vi nu bygger Forska Sverige att de som står bakom kommer från många olika håll. Vi ska aldrig kunna avfärdas som ett särintresse. Istället är vi en oberoende kraft som driver de övergripande frågorna och som politiker kan vända sig till när de vill ha kunskapsunderlag.
Från att ha fascinerats över hur små bioteknikbolag över huvud taget kunde finnas, driver hon tesen stenhårt att det är avgörande för samhället att de här bolagen får verka och må bra. Och för att så ska ske krävs en annan politik, enligt henne.
– Det är väldigt många som pratar sig varma för life science. Men det måste till en mycket större långsiktighet i satsningarna, idag är det för mycket mindre enskilda satsningar.
Hon nämner England som ett positivt exempel.
– Deras Office for life science, en samordning mellan både forsknings- och näringsdepartementet, är en satsning som kommer att finnas kvar, oberoende av den politiska ledningen eftersom alla har kommit överens om att området är viktigt. Det är den sortens samlade och långsiktiga satsningar som behövs eftersom det tar så lång tid innan vi får tillbaka något på investeringarna.
Från sin egen forskning har Anna Nilsson Vindefjärd med sig en rad olika slutsatser. Bland annat har hon följt ett antal olika bioteknikbolag i San Francisco. Hon började studera dem under största i slutet av nittiotalet, sen följde hon upp dem ett par år senare när bubblan spruckit.
– Det som var gemensamt för dessa bolag var att själva forskningsprojekten oftast levde vidare i någon form, även om bolagen som först ägt dem gått i konkurs. Projekten gick tillbaka in i akademin eller vidare till något annat företag. Den här branschen handlar oerhört mycket om människorna och projekten. Det visar också på betydelsen av mobilitet av människor mellan olika organsationer för att för att forskning ska utvecklas vidare till innovation.
