Otålig forskningsguru vill bota hjärntrötthet
88-åringen är i full färd med ett helt nytt läkemedel mot hjärntrötthet och depression.
– Om inte jag gör det här så kanske det inte blir gjort alls, eller åtminstone kan det dröja länge tills dess. Så det är klart att jag känner en stor drivkraft att fortsätta arbetet. Att jag är gammal har jag fått höra sedan långt innan pensionen ändå, det är inget nytt, säger han.
Nobelpriset fick Arvid Carlsso n för upptäckten av dopaminets betydelse för rörelseförmågan, något som fått stor betydelse för behandlingen av främst Parkinsons sjukdom. De scener som utspelades när dopaminet provades först på apatiska möss och kaniner, sedan på patienter, har Arvid har själv beskrivit som en ”modern Lazaruskänsla”.
Hans nuvarande forskning riktar istället in sig på serotonin, ett ämne han började studera på 50-talet tillsammans med dopaminet. Det stora tillämpningsområdet i framtiden blir kanske depression, men inriktningen just nu är mot hjärntrötthet efter stroke eller skallskada.
– Vi har genomfört en första fas med tolv patienter. I flera fall har vi sett omedelbara resultat, hur patienter mycket snabbt fått tillbaka sin hjärnkapacitet. Någon beskrev det som att livet klarnade igen. Det var en fantastisk upplevelse, nästan större än de vi hade med dopaminet.
Men där finns också en frustration: allting går för långsamt.
– Det finns så omfattande säkerhetssystem kring att ta fram nya läkemedel. Visst, jag kan förstå det. Men det blir också väldigt dyrt och tidskrävande. Ibland kan jag tycka att man borde väga riskerna med att korta ner processerna mot det lidande som människor utstår i väntan på att få tillgång till ett läkemedel som kan förändra deras liv. Det är svårt att vara tålmodig ibland.
Vid 88 års ålder kan ändå Arvid Carlsson se tillbaka på ett yrkesliv som varit både produktivt och lyckat. Har man vunnit Nobelpriset, gjort banbrytande medicinska upptäckter som hjälper miljontals människor att må bättre så kan man väl knappast påstå annat?
– Men det är för mig som för alla andra människor, det är inte uppåt hela tiden. Livet har motgångar och besvikelser också, säger han.
– Det är sällan särskilt många som tror på det man gör just nu. Hela mitt forskarliv har varit så, folk säger att det Carlsson gjorde för fem-tio år sedan, det var bra, men det han gör nu, det är det nog inte mycket med. Och sedan upprepas mönstret när det några år senare visar sig att det man höll på inte var så tokigt trots allt, då tycker folk återigen att det man gjorde för fem år sedan var bra fast de är skeptiska till det man gör nu.
Men självklart har Nobelpriset i allt väsentligt varit något positivt och haft stor betydelse för honom.
– Det finns definitivt ett före och ett efter priset. Det har varit en stor hjälp och en dörröppnare för mig. Det är betydligt enklare att få kontakt och förtroende, både inom universitetsvärlden hos finansiärer och i läkemedelsindustrin med det på meritlistan.
Det tog exempelvis många år att få fram riskkapital till Arvid Carlssons första bolag med namnet Carlsson Research på 90-talet, men det kommer antagligen att bli lättare att hitta finansiärer nu när utvecklingsarbetet i det nya Carlsson Research (det förra såldes 2006 till danska Neurosearch AS som skrotade namnet) börjar gå in i mer kostsamma faser.
Men där fanns också smolk i glädjebägaren efter Nobelpriset, framför allt de väldokumenterade stridigheterna kring Arvid Carlsson-institutet. Det startades år 2000 på ett behjärtansvärt initiativ från ett antal Göteborgare, och tack vare generösa donatorer grundades samtidigt en Arvid Carlsson-stiftelse för att stödja forskning i hans anda. Medan stiftelsen har överlevt och fortsatt verka i den andan, gick det inte lika bra för institutet.
Arvid Carlsson upptäckte att han, namnet på institutet till trots, så småningom inte hade mycket att säga till om. I själva verket kom en stor del av forskningen där att ägnas åt projekt som han inte alls trodde på. Både han och dottern Maria, hans parhäst inom forskningen sedan länge, lämnade institutet, som till slut lades ner 2006.
– Det fanns människor som ville åka snålskjuts på Nobelpriset, och jag var lite naiv som inte förstod det. Men forskning är inte någon demokratisk företeelse där man kan rösta om vad som är sant. Det finns bara en sanning, och någon måste bestämma vilken inriktning arbetet ska ha. Det fanns ingen anledning för mig att stanna kvar vid institutet när ändå ingen lyssnade på vad jag sa, säger han.
Att våga gå sin egen väg inom forskningen kräver självförtroende, något Arvid Carlsson verkar ha fått med sig från barndomen. Pappan var professor i historia vid Lunds universitet, mamma Lizzie så småningom hedersdoktor i medicin vid Uppsala universitet - vilket på många sätt var en större prestation än makens professur. Arvids bror Sten blev historieprofessor i Uppsala.
– Det pratades mycket forskning vid matbordet i mitt barndomshem. Jag fascinerades tidigt, jag har alltid lockats av att lösa problem tror jag.
En minst lika viktig drivkraft är att hjälpa patienter. Han har bara arbetat som läkare en kort period i Lund, men den erfarenheten bär han fortfarande med sig.
– Det var en fantastisk känsla de gånger jag verkligen kunde hjälpa någon patient, en kick .
För även om det konkreta resultatet av Arvid Carlssons forskning är läkemedel som botar eller i varje fall får människor att må bättre, har det också gett honom insikter i människans psyke och drivkrafter.
– Ja, och allra viktigast tror jag att belöningssystemet i vår hjärna är. Människan måste få uppnå mål och vinna något på det för att fungera. Det är något jag försöker leva efter själv och även vara noga med att när det gäller människor som arbetar med mig. Här slår vår Jantelag nämligen alldeles fel. Medan vi får lära oss att vi inte ska tro att vi är unika eller att vi behövs, borde det i själva verket vara precis tvärt om: Vi ska tro att vi behövs och är unika. Då fungerar vi som bäst.
Och kanske är det därför Carlsson fortfarande arbetar som om han vore 40 år yngre, för att han bejakar sitt eget belöningssystem - eller så kanske han bara har ett eget lager av dopamin och serotonin hemma?
– Ha, ha, nej, jag törs knappt berätta om hur skeptisk jag är till att ta läkemedel själv, det blir på sin höjd några bamyl om året och en kur antibiotika om det behövs. Däremot äter jag vitaminer i lagom mängd, säger han.
