DI försvarar sin hållning
Intervju: Många i forskarvärlden ser Datainspektionen som paragrafryttare som står i vägen för livsviktig forskning. Men Erik Janzon, chef för den grupp som granskar forskning på DI, står fast vid att stora befolkningsdatabaser utan tydligt syfte är för riskabelt.
Vad är egentligen problemet med Lifegene?
– Kärnan i vår kritik av Lifegene handlar om att ändamålet med databasen är för otydligt. En av hörnstenarna i personuppgiftslagen, PUL, är att den som blir registrerad måste ha en sportslig chans att se vad uppgifterna ska kunna användas till. Vissa har tolkat vårt beslut som att det slår mot alla prospektiva kohortstudier, men det ser inte vi. Det som utmärker Lifegene är att det inte är ett forskningsprojekt utan bara en enorm databas, eller som de själva kalllar det ett bibliotek för framtida forskning.
– Som enskild person kan du inte veta hur dina uppgifter kommer att användas, särskilt inte i framtiden. Det är helt omöjligt att som enskild ha överblick över vilka samkörningar med andra register som kan tänkas göras eller vilka nya etiska riktlinjer som kan komma i framtiden och som då kommer att styra hur informationen används. Med ett så brett anslag som Lifegene har blir det som om individerna mest kan godkänna att den som äger uppgifterna får göra vad den vill med dem, och det räcker inte.
Men runt 20 000 personer har ju gått med på att överlämna sin information till forskningen, varför underkänner ni det medgivandet?
– Vi underkänner egentligen inte den enskildas inställning, utan det är informationen som de ansvariga på Karolinska insitutet ger till den enskilda som vi underkänner. PUL och Dataskyddsdirektivet, som vi anser att det här bryter mot, är en skyddslagstiftning som ska se till att de som bygger register uppfyller vissa standarder för att individer inte ska komma till skada. Det går ibland att få med folk i register utan att specificera vad de ska användas till, men det är ändå inte ok. Det är precis som konsumentskyddslagstiftningen. Du får inte sälja vad som helst bara för att det finns en köpare, du har ett visst ansvar för din produkt.
Vad är de för risker som ni ser med stora befolkningsregister för forskning ?
– Det finns alltid en risk med stora uppgiftsmängder, informationen kan hackas, den kan användas otillåtet och så vidare. Men i just det här fallet tillkommer risken att ingen vet hur uppgifterna kan komma att användas eller hur etikprövningar och lagar ser ut om 20 år. När det dessutom är statliga universitet som ska äga registren finns det anledning att ställa ännu högre krav på hur de är konstruerade.
– Eftersom staten stiftar lagarna som bestämmer vad registret kan användas till har de en väldig makt, då bör det vara extra tydligt mot medborgarna vad det är för uppgifter man samlar in och varför. Och dataskyddsdirektivet riktar sig dessutom till staten i första hand.
För forskarna är det just det breda anslaget som är avgörande eftersom man då kan hitta nya samband. Går det alls enligt er att bygga ett brett forskningsregister?
– Jag är osäker på om det kommer gå att bygga ett register precis så som Lifegene valt att göra det. Men det finns ju exempel på forskningsregister där det fungerar och är tydligare. Vi har kvalitetsregistren som ligger hos hälso- och sjukvården som fungerar eftersom de är tydligare avgränsade. Sedan har vi föreslagit att man ska ta fram en struktur liknande den som gäller för hälsodataregister, som är en särskild lagstiftning. Under den lagstiftningen kan regeringen skriva nya förordningar kring vad ett specifikt hälsoregister får innehålla. De är mer avgränsade i sina ändamål och beskriver tydligt vad det är för data som får samlas in.
Ni vill inte att universiteten själva ska få äga register, varför inte?
– Vi ser risker med den lösning som regeringen föreslog i somras, att universitet- och högskolor själva ska få bygga de här registren. Eftersom det är de som sedan ska nyttja dem tar man bort en möjlig naturlig kontroll för om lagstiftningen efterlevs, våra tillfälliga inspektioner räcker inte till för det.
– En viktig konstruktionmed hälsoregistren är just att de ligger hos en tredje part. Flera av dem ligger hos Socialstyrelsen och den som vill använda data ur registren för forskning måste begära ut den från dem.
Ni har också uttryckt en oro för att etikprövningarna tappar sin styrka om universiteten tillåts bygga befolkingsdatabaser, varför skulle det bli så?
– Därför att en viktig del av etikprövningarna idag är att ta ställning till vilka frågor man får ställa till människor och hur man får ställa dem innan en forskare får påbörja ett forskningsprojekt. Men om universiteten istället får bygga de här databaserna utan att det betraktas som forskningsprojekt så kommer det inte behövas något etiskt godkännande för informationsinhämtningen. Så har i alla fall vi och några andra remissinstanser tolkat regeringens förslag till förordning som kom i somras. Som forskare är det då lättare att vända dig till registret och be dem hämta in de data du vill ha. Först därefter ber du om etiskt godkännande för att få hämta ut data ur registret, men då kan skadan redan vara skedd eftersom frågorna redan är ställda till personer i registret.
Hur tänker du kring risken för integritetskränkning, ställd mot nyttan av forskningen?
– När vi bedömer ett enskilt fall kan vi enligt lag inte göra någon sådan bedömning över huvud taget. Men på ett övergripande plan finns det en viktig diskussion här som kommit upp till ytan kring vad man ska få göra så att det gynnar forskningen utan att äventyra skyddet för individen. Blir det en bra sådan diskussion framöver finns alla möjligheter att få fram nya lagar som kan balansera de olika värdena.
Vad är ditt svar till en forskare som tycker att ni är trångsynta och hotar forskningen?
– Att vårt uppdrag är att värna den enskildes integritet, och i den mån det finns ett motsatsförhållande mellan det och forskarens önskan att få in data så står vi på den enskildes sida.