Hög tid att styra upp fuskutredningar
KOMMENTAR: Äntligen riktas den mediala strålkastaren på forskningsfusk, men även forskare måste vara oskyldiga till motsatsen bevisats.
I programmet likställdes forskningsfusk med dopning i idrottsvärlden, ett brott som inte bara smutskastar forskaren utan yrket i stort. Inslaget tog också upp fallet med forskningsfusket på KI och en av doktoranderna som anklagat sin handledare såg det ytterst beklagligt att Centrala etikprövningsnämnden tagit beslut i handledarens favör. Handledarens version fanns inte med i programmet och som det ofta blir då den ena i en tvistefråga inte vill kommentera föll SVT:s vinkling därför på doktorandens spår. Men efter att ha följt utvecklingen i fallet på Karolinska institutet förvånas jag över hur SVT så tydligt tar ställning.
Turerna har varit många med professorn som anklagades för forskningsfusk då hon var verksam vid Karolinska Institutet. Doktoranderna anklagade sin handledare för att ha fabricerat data i forskning kring en allvarlig leversjukdom och professorn svarade med att vända anklagelserna mot doktoranderna. Att forskningsfusk har förekommit är därmed ganska glasklart, den stora frågan är därför vem som stått för själva fuskandet.
Utredningsärendet landade på forskningsfinansiären Vetenskapsrådets bord 2010. Vetenskapsrådet som själva finansierat professorns forskning med två forskningsanslag på totalt 4,6 miljoner kom till slutsatsen att professorn var skyldig och beslutade sig för att dra in finansieringen. Rådet införde också en ny regel som portade fuskande forskare från den statliga anslagsutdelningen. Professorn som numera är knuten till Göteborgs universitet beskriver det hela som en häxjakt och anser sig inte fått göra sin röst hörd för granskarna på Vetenskapsrådet. Att bli stämplad som fuskare och samtidigt få sin nya arbetsgivare, rektorn på Göteborgs universitet, emot sig beskrev hon som väldigt upprörande.
Lika upprörande var det för doktoranderna när Vetenskapsrådet under 2011 tog tillbaka anklagelserna med hänvisning till brister i utredningen och återupptog utdelningen av forskningsanslagen. Också när Centrala etikprövningsnämnden, som då precis fått ansvaret att sköta utredningar om forskningsfusk, plötsligt konstaterade att professorn var oskyldig eftersom det saknades tillräcklig bevisning - detta utan att höra doktoranderna.
Sedan fusket, som någon ansvarat för under 2007-2008, genomfördes har frågan alltså granskats på flera håll och kanter. All repsekt för komplexiteten i utredningsförfarandet, men det som är riktigt oroande i historien om fusket på Karolinska institutet är att systemet inte lyckats med att reda ut vad som faktiskt har skett. Vi är många som vill veta sanningen om händelsen. Inte bara för att, som doktoranden i SVT:s inslag påpekar, främja en kultur där misstänkt forskningsfusk förs upp till ytan, utan för att vi först då kan våga lita på att det finns ett system där utredningar av forskningsfusk fungerar.
Kudos till doktoranden som vågar slå larm när hon misstänker att något inte gått rätt till och till SVT som tar upp den viktiga frågan om fiffel i forskarvärlden. Men det vore bra om det gamla rättesnöret att en person är oskyldig tills motsatsen är bevisad får gälla även i komplicerade fall med misstänkt forskningsfusk. Och framförallt måste granskningssystemet styras upp så att det går att få klarhet i fall där forskare anklagas för fusk.
Anna Sundström, reporter Life Science Sweden.