Forskare har hot som vardag
Bilbränder, hembesök och hotfulla telefonsamtal är inga ovanligheter för forskare som använder djurförsök. Men inom polisen saknas det samordning för att bekämpa trakasserierna. Nu har både akademi och industri tröttnat och vill se tuffare tag.
Life Science Sweden har gått igenom djurrättsaktivisternas hemsidor och den hotfulla och hatiska tonen är uppenbar. Personer som arbetar med djurförsök på svenska företag eller vid universitet hängs ut med foto, namn, telefonnummer och hemadress. Aktivisterna uppmanar därefter sina anhängare att ta kontakt med personerna för att förmå dem att sluta med djurförsök.
I vintras intensifierades kontakterna i samband med att Astrazeneca beslutat att flytta de hundar bolaget fött upp för forskningsändamål i Sverige till andra forskningsanläggningar i bland annat England. Thomas de Neergaard är säkerhetschef på Astrazeneca och arbetade tätt med polisen vid transporteringen av hundarna.
– Det var viss turbulens vid vår anläggning för hunduppfödning, men även vid flygplatserna i samband med transporten. Det uppstod ett flertal händelser som rubriceras som brott, men det pågår förundersökningar och är sekretessklassat så jag kan inte säga något om det nu, säger han.
Som ett stort bolag hamnar Astrazeneca ofta i skottlinjen, men det är långt ifrån bara de som har problem med djurrättsaktivister.
Efter att ha pratat med ett tiotal forskningsbolag och ett flertal forskningsinstitut som någon gång blivit utsatta för djurrättsaktivister förstärks bilden av att aktivisterna håller koll på hela Forskningssverige och att det inte bara är tomma hot. Forskarna vi pratat med vittnar om såväl hotfulla telefonsamtal och mail som förföljelser och i vissa fall besök av djurrättsaktivister i hemmet. Men av rädsla för att elda på hoten ännu mer väljer de flesta drabbade att hålla tyst. På vissa håll i landet har forskarna blivit uppmanade av den lokala polisen att inte prata om hoten från djurrättsaktivister, särskilt inte med media.
– När man jobbar med forskning på djur får man räkna med att folk blir engagerade och att det är känslor med i bilden som de vill få utlopp för. Det är dock ett dilemma att prata om det. Man vill ju inte trigga fram mer aktivism, säger en anställd på ett forskningsbolag som vill vara anonym.
Det faktum att Astrazeneca, som tidigare stått i centrum för aktivisterna, nu håller på att avveckla mycket forskning gör att andra nu kan hamna i fokus. Brun Ulfhake är professor i anatomi vid Karolinska institutet och är verksamhetschef för komparativ medicin och har jobbat övergripande med djurförsöksverksamheten där i över 20 år. Han vittnar om att deras kontakt med djurrättsaktivister varit mindre hotfull på senare år, men samtidigt undrar han om det kommer att vara lugnt så länge till.
– Astrazeneca som stort företag har varit mer utsatta på senare tid. Och när de nu lägger ner allt mer forskning i Sverige tror jag att blickarna kan rikta sig mot oss i stället, säger han.
Den forskningsdel som varit mest utsatt på KI-området har varit Astrid Fagraeus Laboratoriet där universitetet utövar försök på primater. Primatförsöken övertogs när forskningen vid Smittskyddsinstitutet flyttades över till Karolinska institutet och handlar främst om hjärnforskning och utvecklingen av vaccin mot hiv. Här har det gått så långt att forskningen kan komma att läggas ned vid Karolinska institutet på grund av uppmärksamheten från aktivister.
– Jag tror inte att primatförsök kommer att finnas i EU så länge till. Det har varit så mycket besvär med djurrättsaktivister kring aporna, så jag tror att EU snart kommer flytta den forskningen till länder där man har mindre insyn och där myndigheterna inte är lika toleranta mot aktivister, vilket är synd då risken för att aporna får det sämre ökar, säger Brun Ulfhake.
Flera av de hotade forskare vi pratat med beskriver kontakterna med djurrättsaktivister inte bara som hotfulla utan också som mycket tidskrävande. En forskare tycker inte att det är forskarnas uppgift att ta diskussionen utan skulle hellre se att myndigheterna klev in med upplysningar.
– Här tycker jag att det är viktigt att Läkemedelsverket som myndighet går in och informerar om varför det finns djurförsök. Vi som jobbar med läkemedelsutveckling vill ägna oss åt just det och inte åt att ta de här diskussionerna.
Hur man som enskild forskare och företag väljer att hantera hoten och trakasserierna skiljer sig åt. På Karolinska institutet och Astrazeneca har man nolltolerans mot hot mot anställda och alla trakasserier polisanmäls. Men i dag finns det ingen som kan svara på hur vanliga de här brotten är. Fram till 2004 höll Säkerhetspolisen koll på hur många brott som var kopplade till djurrättsextremism varje år, men när ansvaret för brotten flyttades ut till länsnivå försvann överblicken. Eftersom det heller inte finns någon enskild brottskod för djurrättsextremism är det omöjligt även för den som vill att få en överblick. Statistik från början av 00-talet visar att nivån åtminstone då låg relativt konstant på runt 300 anmälda brott per år. Men polisanmälningarna är ofta slutsteget, innan det går så långt är det för många forskare i dag en vardag där det ingår att vara uthängd och hotad. I dag finns inget stöd för forskare som jobbar på mindre bolag och som blir kontaktade eller uthängda på internet av djurrättsaktivister.
– Är man tillräckligt gammal och har varit med om det mesta är det kanske en sak. Men för de yngre forskarna eller företagarna borde det finnas stöd, säger en vd.
På senare tid har forskningsbolag, institutioner och universitet varit i nära dialog med polisen med hopp om att få en bättre samordning av brott som kan kopplas till djurrättsaktivister. Nu verkar det som att det är ändring på gång. Säkerhetschefen Thomas de Neergaard har varit med i dialogen från Astrazenecas sida.
– Vi har haft en bra dialog med justitiedepartementet och polismyndigheterna och har lagt fram förslag på hur vi skulle vilja se hur arbetet med djurrättsextremister hanteras framöver. Polisen har också tillsatt en arbetsgrupp i vilken bland annat Rikskriminalpolisen ingår och vad jag förstår fortgår det arbetet tills de hittar en modell som kan presenteras inom den närmsta tiden, säger han.
Förslagen handlar framförallt om en nationell samordning av brott som kan kopplas till djurrättsaktivister, att en särskild brottskod tas fram för sådana brottsanmälningar och att lagstiftningen kring besöks- och kontaktförbud även ska omfatta den här typen av brott. Huvudsakligen handlar det om att polisen ska kunna få en uppfattning om i vilken omfattning dessa brott förekommer på ett nationellt plan för att på ett bättre sätt kunna veta hur de ska handskas med problemen.
Thomas de Neergaard tror dock inte att förändringarna kommer att innebära någon större skillnad på kort sikt för forskningen i industri och akademi. Men däremot för den enskilda individen som blir utsatt. Han hoppas också att att en ökad kunskap kommer leda till effektivare brottsbekämpning och bättre åtgärder för att förhindra extremism och radikalisering.
– Det skulle även vara en viktig signal om vad som är acceptabelt, säger han.
Av de tiotal svenska djurrättsorganisationer som Life Science Sweden har undersökt är det bara Djurens Rätt, med säte i Göteborg, som redovisar sina kontaktuppgifter. Där har vi heller inte hittat hot eller trakasserier. De vill inte rescensera andra organisationers arbetssätt och beskriver sig själva som en ”uttalat icke-våldsorganisation som främst fokuserar på opinionsbildning och politiskt påverkansarbete.”
– Det som tyvärr får mycket utrymme i medierna är när det förekommer hot och trakasserier i samband med djurrättsaktivism och det riskerar att elda på dem ytterligare, säger Camilla Björkbom, förbundsordförande i Djurens Rätt.
– Vi ser att vi har mycket att göra i arbetet mot djurförsök som det är och har för lite resurser för att bemöta hur andra organisationer arbetar, säger hon.
Förslagen från industrin på hur arbetet mot djurrättsaktivister kan förbättras kommer inom kort att lämnas in till justitiedepartementet. Från departementets sida bekräftar också pressekreteraren Per Clareus att diskussionen kring myndigheternas hantering av aktivism och extremism ständigt är på tapeten, men vill inte ge några vidare besked om status i ärendet.
– Polisen har det övergripande ansvaret för samordningen av olika typer av brottslighet. Sådan samordning ska även ske nationellt om det finns behov, men det är polisen som har ansvar för att styra sådan samordning. Det pågår en dialog mellan Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen om hur bland annat frågan om brott begångna av personer inom djurrättsmiljön bäst ska hanteras, skriver Per Clareus i ett mail.
