Det är bara att inse. Industrin, professionen och patienterna måste själva driva vårdens utveckling.

Politikerna på nationell nivå gör allt mindre. De kanske inte kan. Vården är så komplex att en vanlig enkel minister på 29 vårar, som Gabriel Wikström var när han utsågs, inte har möjlighet att förstå och ännu mindre fatta relevanta beslut.

Utredningsivern visar på en vilja att förstå, men avslöjar samtidigt bristen på kompetens.

Den sittande Socialdemokratiska regeringen har tillsatt utredning efter utredning. Kommissioner, visioner och kommittéer har presenteras. Fortfarande pågår ett tiotal utredningar vid Socialdepartementet, inom hälsa och sjukvård, som alla ska presenteras under nästa år. Valåret. När det definitivt blir för sent att införa eventuella lagförslag och riktlinjer.

Utredningar skulle kunna vara bra, men de tenderar att bli som ett dyrt gymkort, som sedan inte utnyttjas.

Regeringens flaggskeppsutredning Jämlik hälsa fick en svag genomförandegrad. Den 360 sidor långa utredningen lägger mycket vikt på lägesanalys och sammanfattningen har en defaitistisk ton där det konstateras att jämlikhet inte kan skapas av hälso- och sjukvården, utan handlar om systematiska skillnader i hälsa mellan sociala grupper.

Mest konkret föreslås ett råd som ska ge råd om hur jämlikheten ska öka i vården.

Ge råd till vem, förresten? Vi har knappt en sjukvårdsminister längre, sedan Wikströms avhopp i somras. Annika Strandhäll jobbar hårt, men det räcker inte. Att få ytterligare ett uppdrag som sjukvårdsminister under ett år, samtidigt som hon har uppdraget att hålla i hela sjuk- och socialförsäkringsfrågan, blir mer en expeditionsministerpost än en plats att genomföra politiska visioner ifrån.

Nej, det blir inte rikspolitikerna som kommer att göra de stora förändringarna inom vården närmaste tiden. Oavsett valutgång. Som regeringens samordnare för life science, Anders Lönnberg, konstaterade i sitt facebookflöde efter SVT:s partiledardebatt tidigare i höstas: “Kunskapen och insikterna om sektorn synes vara begränsade. Grundproblemen adresseras inte, pengarna flödar, ingen talar om de nya behandlingsmöjligheterna, om digitalisering om forskning utveckling eller om patienternas rätt att styra vården framför organisationer. Jag blir ledsen och arg att vi nu bara kommer att tala om helt fel problem i sjukvården det närmaste året och därmed inte kommer närmare några lösningar.”

Ska vården humaniseras, väntetiderna kortas och patienterna få makt över sin egen behandling måste ni, som läser den här artikeln, vara med och göra jobbet.