En vän av life science gjorde nyligen en analogi mellan var vi står i Sverige idag och vad som hände med de samlade kunskaperna då Romarriket föll. Den är alltför talande för att inte dela med sig av.

Århundradet är 400-talet och Romarriket sönderfaller i ett Öst- och ett Västrom. Nya huvudstaden flyttar österut till Konstantinopeln och med den alla lärda, medan Västrom med den gamla huvudstaden faller in i the ”dark ages”. Romarna förvaltade vetenskapen, arkitekturen, tekniken, litteraturen och juridiken från de gamla grekerna och egyptierna och mycket av kunskaperna skulle ha gått förlorade om det inte hade varit för munkarna. På kloster runt om i Europa hålls de vid liv. Munkarna kopierar pergamentrulle efter pergamentrulle för hand¹. Någon riktig spridning av skrifterna sker inte eftersom klostren är som isolerade öar. Ingen har helheten, alla sitter på var sin pusselbit av det stora kunskapspusslet. Men så kom renässansen. Vi låter året vara osagt för därom tvistar de lärde. Relevant här är att kunskaperna sattes ihop och blev allmänt tillgängliga för massorna, med en förlösande kraft för konst, vetenskap och litteratur.

Året är 1995 och Pharmacia fusioneras med Upjohn. Exakt vad det inneburit för life science i Sverige går det också att tvista en hel del om men klart är i alla fall att mycket kunskap om läkemedelsutveckling kom att gå in i andra bolag. En del blev kvar i Sverige, andra inte. Likt munkarna på klostren tog en tapper skara vd:ar för nystartade bioteknikbolag över det för life science i Sverige så livsviktiga förvaltandet av kunskapen om läkemedelsutveckling. I decennier har de, liksom bolagen som bildades av de tidigare Astra-forskarna, vitaliserat life science branschen i Sverige med sitt unika kunnande om hur man gör läkemedel - från ax till limpa. Från molekyl till patient. För det var det som de stora läkemedelsbolagen fungerade som plantskola för – förståelsen för processen och dess olika delar.

Nu går de sista ”pharmacianerna” snart i pension. Effekten av Romarrikets fall för life science i Sverige laggar. Kunskapen är inte bara spridd utan utrotningshotad, i det tysta. Därför är det hög tid att koppla ihop kunnandet om läkemedelsutvecklingens olika moment. Life science i Sverige behöver en renässans!

Likt venetianska köpmän som med sina resor bidrog till att koppla ihop öar av kunnande kan investerare och nätverksaktörer sätta läkemedelsutvecklande bolag i olika faser i kontakt med varandra, med kompetent kapital och med världen utanför.

Det svenska ekosystemet av life science-bolag – i stort och inom läkemedelsutveckling - domineras av små företag. För att de ska kunna och vilja växa behöver de förebilder och mentorer, med insyn i hela den långa och komplexa läkemedelsutvecklings-processen. Det kanske är i Boston man hittar mentorerna. Eller i San Francisco. Så låt oss ta dit våra svenska bolag! Till partneringmöten och nätverksträffar världen över. Preppa dem redan vid födselns för Big Pharmas scouter. Vissa bolag kommer kanske att bli uppköpta och lämna landet på kuppen. Det är en del av livscykeln. Men värdet för vår svenska life science-bransch i att vara uppkopplad mot internationellt kapital och kunnande är så mycket större än så. I synnerhet om vi också lyckas med konststycket att få världen att vilja komma till oss; dess investerare, styrelseproffs och vd:ar.

En sådan inbjudan behöver bestå av ett attraktivt företagsklimat med konkurrenskraftiga skatter, av högkvalitativ kompetensförsörjning, av forskning i världsklass och av en etableringsberedskap - både lokalt och nationellt - när utländska bolag sonderar möjligheter att förlägga delar av sin verksamhet på svensk mark. Och den behöver innehålla en proaktiv marknadsföring av Sverige som life science-nation.

Det finns också konkreta åtgärder att vidta för att fylla på kunnande om läkemedelsutvecklingens många kritiska moment i den nya generationen. Genom praktik på bolag i olika faser kan utbildningsystemet förse nya entreprenörer med olika kunskapsbitar att pussla ihop. Ett intressant exempel finns i Danmark (som alltid!) där ”The Translational Excellence Programme” utformats just för att förse utvalda doktorander med helhetskunskap. Ett fellowship-program bör inrättas för att kunna skicka exklusivt utvalda framtida ledare över Atlanten, och till andra delar av världen, för att på formen av praktik insupa den Big Pharma-miljö som vi inte kan tillhandahålla inom landets gränser. Genom effektiva arenor för kunskapsöverföring kan ängsligheten för att någon, Gud bevars, skulle få för sig att lämna Sverige dämpas. Den energin kan istället gå in i att göra den svenska jordmånen för växande bolag så näringsrik som möjligt.

Det må vara mörkt ute nu. Men tiden är ändå inne för vårens intåg.

Låt renässansen börja för life science branschen!