Peter Nilsson, Camilla Appelgren och Odd Swarting från advokatbyrån Calissendorff Swarting.

Av Nilsson, Appelgren och Swarting den 10 december 2019 15:02

Digital vård, även benämnt telemedicin, främst så kallade nätläkartjänster, växer explosionsartat. Frågor såsom de digitala vårdtjänsternas betydelse i samhället, kostnadseffektivitet och fördelning, vårdkvalitet och eventuella inverkan på patienters beteendemönster när de söker vård analyseras och debatteras flitigt av olika aktörer.

Nedan belyser vi några generella rättsliga aspekter kring digitala vårdtjänster ur ett svenskt perspektiv, med en utblick mot EU/EES och den interna marknaden.

I Sverige gäller i huvudsak samma regler för traditionell hälso- och sjukvård vid en fysisk mottagning som för motsvarande digitala tjänster. Det är ytterst vårdgivaren (statlig myndighet, landsting, kommun eller annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvård) som ansvarar för att vården bedrivs enligt gällande krav. Hälso- och sjukvårdspersonal har också eget ansvar för sina arbetsuppgifter, bland annat att arbetet utförs enligt gällande regler och att vårdinsatser stämmer överens med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Vissa EES-länder har reglerat digitala vårdtjänster, exempelvis gällande nybesök och förskrivning av narkotika. I Sverige finns inga uttryckligt reglerade begränsningar för digital vård utan det blir upp till varje vårdgivare och hälso- och sjukvårdspersonal att avgöra vilka behandlingar och åtgärder som är tillåtna och lämpliga för digital hantering.

I november i år publicerade Socialstyrelsen, på uppdrag av regeringen, en rapport med bland annat fyra övergripande principer som ska vara uppfyllda för att digital vård ska vara lämplig. Principerna är i korthet följande:

1. Gällande regler och aktuell kunskapsstyrning förutsätter inte ett fysiskt möte;

2. Tjänsten är anpassad för den enskilde patientens behov och förutsättningar;

3. Vårdgivaren har tillräcklig information om patientens hälsotillstånd och sjukdomshistorik för att kunna ge god och säker vård; och

4. Det är möjligt med nödvändig uppföljning och koordinering med andra aktörer.

Men hur ser förutsättningarna ut för att tillhandahålla och använda digitala vårdtjänster över gränserna inom den interna marknaden?

Fördraget om EU:s funktionssätt slår fast att unionen, när den vidtar åtgärder, ska respektera medlemsstaternas ansvar för att besluta om sin hälso- och sjukvårdspolitik och för att organisera och ge hälso- och sjukvård. Varje medlemsstat har alltså stor frihet att besluta på sjukvårdsområdet och lokala regler och förutsättningar kan därför skilja sig åt mellan länderna. Samtidigt ska patienter, enligt bland annat ett EU-direktiv från 2011, ha relativt långtgående rättigheter att söka vård i andra medlemsstater än i hemlandet. Patienter ska också under vissa förutsättningar kunna använda recept utfärdade av förskrivare i ett medlemsland för att hämta ut läkemedel i ett annat.

Det finns också såväl EU-regler som lokala regler som styr gränsöverskridande handel med läkemedel (inklusive privatimport via postorder eller internet från apotek i andra medlemsländer).

Detta innebär att såväl patienter som vårdgivare kan ha möjlighet att använda respektive tillhandahålla digitala vårdtjänster över gränserna inom den interna marknaden. Med hänsyn till att regler om hälso- och sjukvård inte är harmoniserade inom EES kan det dock uppstå praktiska svårigheter att avgöra i vilket land en viss digital vårdtjänst bedrivs, och vilka regler som gäller för tjänsten. Det blir inte enklare av att denna fråga kan få olika svar i olika medlemsstater.