Anna Törner: To kill your darlings
Min kollega Ingrid studsade in på kontoret, full av energi och glädje. Hon hade länge slitit med trötthet och låga energinivåer. Läkarna hittade inga fel. På chans hade hon köpt ett kosttillskott på hälsokostbutiken och hon berättade att det VERKLIGEN hjälpte. Och dessutom i låga doser, en halv tablett i veckan. Det lät för bra för att vara sant, men jag kunde verkligen se hur bra Ingrid mådde och hennes övertygelse blev snabbt också min.
Vad gör då två statistiker? Jo vi designar och genomför en klinisk studie. Vi visste ju redan från början att det skulle bli positiva resultat, men efter lång tid i branschen förstod vi att det behövs också hårda data för att övertyga fler. Vi planerade snabbt, men noggrant, en klinisk studie med n=1, det skulle ju kunna vara så att det var en individspecifik effekt, att just Ingrid hade en näringsbrist som detta kosttillskott adresserade.
Powerberäkningar visade att vi behövde köra studien i 15 veckor. Varje måndag dispenserades ½ tablett (prövningsläkemedel eller matchande placebo). För att Ingrid inte skulle tvingas avstå från denna nästan ”livräddande behandling” under de veckor hon fick placebo fanns möjlighet för rescue medication på onsdagar (om Ingrid menade att hon fått placebo på måndagen). Jag vet, det låter helt stolligt, men så blir det när två kreativa statistiker får fritt spelrum.
Entusiastiskt drömde vi om spännande resultat och kanske en publikation i en högimpakttidskrift? Efter 15 veckor bröt vi förväntansfullt koden och våra förhoppningar grusades på minuter. Resultaten visade på absolut noll effekt. Det var inte ens ett power-problem, det vill säga att resultaten lutade åt rätt håll, men att vi hade för få mätpunkter. Snopet och ofattbart!
I efterhand har jag tänkt att det var en av de viktigaste studier jag gjort. I mitt arbete möter jag ofta entusiastiska forskare, som med mycket begränsade patientmaterial noterat banbrytande medicinska effekter. För mig har det varit svårt att förstå att någon kan vara så övertygad utan att ha objektiva data att luta sig mot. Och när (negativa) resultat så småningom ligger på bordet är ryggmärgsreflexen att tänka att det var något fel med studien, för hen vet ju att behandlingen faktiskt funkar! Nu vet jag hur det känns, för så tänker både Ingrid och jag; något måste ha blivit fel, vi vet bara inte vad.
”KILL YOUR DARLINGS” är ett uttryck inom film och litteratur som innebär att ibland måste man ta bort strofer eller scener som känns briljanta, men som egentligen inte tillför något. Uttrycket används också inom life science för att belysa problematiken att vi håller liv i projekt som inte har livets rätt, där vi har objektiva resultat som visar att effekt och säkerhet är otillfredsställande, men projektet drivs vidare trots detta. Jag har ofta tänkt att det hänger ihop med att vi inte vill ge upp, eller att mycket tid och kapital redan investerats, och att vi därför blundar för sanningen.
Jag inser nu att det sitter mycket djupare än så, en övertygelse som sitter i hjärtat trumfar ofta data och alla dagar i veckan en pytteliten klinisk studie.
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.