”Sverige i toppklass på innovation – men sedan är det stopp”
I Sverige finns idag hundratals, om inte tusentals, företag som driver den här utvecklingen. Ofta är det avknoppningar från läkemedelsindustrin eller forskare från våra lärosäten som vill utveckla sin idé eller produkt och startar företag.
Där finns även utlöpare från it- och annan högteknologisk industri. I kluster runt våra storstäder, med sjukhusen som nav och ofta med hjälp av riskvilligt kapital som möjliggjort satsningar, har det utvecklats medicinska innovationer i en nästan osannolik takt. Det kan vi med rätta vara stolta över.
Men för att en innovation ska ge verklig nytta i vården och ytterst för patienten räcker det inte med att den utvecklas och tas fram. Det räcker inte ens att den finns tillgänglig i stor skala. Det krävs också att den implementeras, alltså att den kommer till faktisk användning.
Idag finansieras sjukvården av regionerna antingen genom ersättning baserad på hur många behandlingar klinikerna utför enligt en bestämd prislista, eller med en summa som ska finansiera all verksamhet. Oavsett modell blir resultatet att klinikerna pressas av beställaren till ett absolut minimum – det finns ju ingen alternativ uppdragsgivare.
En konsekvens av denna finansieringsmodell är att få kliniker vill lägga pengar på att investera i någonting nytt. Varje ny investering innebär ett ännu mindre utrymme till den ordinarie verksamheten, medan varje effektivisering av verksamheten som en investering medför kan leda till en minskad ersättning från regionen.
Modellen motverkar på så sätt innovation. De innovativa företagen som kommer med sina nya teknologier får enorma svårigheter att intressera vårdprofessionen för dem. Det kräver nya rutiner, medarbetarna måste utbildas, värdefull tid går åt och det kostar som sagt pengar. Allt pekar i riktning mot ett ”Tack, men vi avstår.”
I grunden är de självfallet positiva till innovation, men inväntar helst att någon annan går före. Det minskar risken och undviker eventuella problem som kan uppstå.
En vanlig respons från ansvariga chefer är att ”vi ser vilken enorm nytta det där skulle göra, men vi tänker inte agera om vi inte blir beordrade uppifrån”. Det är ingen sund modell och det är i förlängningen patienterna som får betala priset.
Ansvaret för detta ska inte läggas på klinikerna eller på vårdens medarbetare. Problemet är en finansieringsmodell som pressar sjukvården och det enda sättet att överleva är att inte göra någonting som inte absolut krävs.
I alla andra sammanhang är det självklart att investeringar måste ligga på en övergripande nivå. Investeringar kostar inledningsvis, men med tiden lönar de sig i form av bättre resultat.
Nuvarande modell i sjukvården gör tvärtom och följden blir att investeringarna uteblir. Risken är då också att både enskilda medarbetare och företag som driver utvecklingen framåt hoppar av – eller, vilket händer allt oftare – att de lämnar landet.
Ett exempel på att det faktiskt går att vara innovativ är Region Västerbottens beslut under pandemin att genomföra blodprov på distans. Invånarna i regionen kunde via 1177 beställa ett hemtestkit som sedan analyserades på ett externt laboratorium. En smidig och effektiv lösning.
När ersättningen för antikroppstester upphörde valde dock regionen att inte fortsätta med distanslösningen. Detta trots att den var både enklare och uppfyllde alla säkerhets- och kontrollkrav. Lösningen var helt beroende av externa medel.
Med den finansieringsmodell vi har i svensk sjukvård är det enormt svårt att införa nya och mer innovativa lösningar. De som drabbas av detta är i första hand patienterna, men även sjukvården som helhet riskerar att hamna i ett teknologiskt bakvatten.
Ansvaret för investeringar i ny teknik måste läggas på en högre nivå där ansvar även tas för att genomföra implementationsprojekt. Då kan vår innovativa förmåga göra verklig nytta i sjukvården.
Artikeln är en del av vårt tema om Debatt.