23948sdkhjf

Det som inte syns, finns inte - eller?

Fler män än kvinnor får forsknings- stöd, och av de stöd som delas ut går de största summorna till män. Är det någon som är förvånad?
Slutsatserna kommer från en alldeles färsk dansk undersökning, men de nya siffrorna är bara ekon och tidigare liknande undersökningar. ”Pengarna måste gå till de bästa” är svaret från Koordinationsudvalget, som i just det här aktuella fallet fick klä skott för bristen på jämställdhet. Jo, det är väldigt svårt att argumentera mot just det. Samtidigt är det en alltför enkel väg ut, ur ett problem som är strukturellt.

För bristen på jämställdhet i forskningsvärlden begränsar sig inte till just Danmark och vissa former av statlig finansiering. Den är mycket mer vittspridd än så. De strukturella skevheterna bygger stabila väggar som det sen både går att luta sig och stånga huvudet blodigt mot.

Den danske forskningsministern Helge Sander slog näven i bordet efter ovan nämnda rapport, och kallade raskt till rundabordsöverläggningar. Han efterlyser lösningar, och är öppen för allt utom kvotering.

Nu i veckan tillsätter hans svenska kollegor, forskningsminister Lars Leijonborg och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni en delegation för att motverka den brist på jämställdhet som råder även inom den på akademiska världen i Sverige.

Med 60 miljoner i kassan och två års tidshorisont ska Pia Sandvik Wiklund, LTUs avgående rektor, leda arbetet att hitta insatser som motverkar diskriminering av kvinnor. Men det kan visa sig vara svårt. För mycket är svårt att sätta fingret på. Och det som inte syns, finns det verkligen, och går det att bevisa?

För fyra år sedan publicerade Högskoleverket en utmärkt genomlysning, kallad Dold könskriminering på akademiska arenor – osynligt, synligt, subtilt, och i sammanfattningen skriver författaren Liisa Husu:

Kännetecknande för könsdiskrimineringen vid universitet och högskolor är att den ofta är just dold. Vad som händer kan egentligen vara att ”ingenting händer”, att någonting som borde hända i ens karriär inte händer. Man blir inte sedd, hörd, läst, refererad eller citerad, inbjuden, uppmuntrad, får inte stöd, blir inte validerad. Genom att bestå av icke-händelser blir akademins könsdiskriminering svår att upptäcka och bemöta, särskilt för utomstående.



Skriver Liisa Husu, och det kan nog inte sägas så mycket tydligare. På så sätt är det mycket lovande, att delegationen ska ledas av en mycket välmeriterad kvinna med god inblick i den akademiska världen. Risken att någonting ska kunna tigas ihjäl, blir troligen mindre så.
Kommentera en artikel
Utvalda artiklar

Nyhetsbrev

Sänd till en kollega

0.062