Tydligare cancerprognos med bättre markörer
Ett nytt sätt att använda markörer för prostatacancer kan öppna för en tydligare prognos för de idag mest svårbedömda tumörerna.
- Samtidigt måste vi titta på en större material. Detta är ett steg i rätt riktning mot bättre prognosmarkörer, men det är ännu ingen sanning, säger Peter Hammarsten på Institutionen för medicinsk biovetenskap vid Umeå universitet.
De tumörprover forskarna har valt ut att specifikt studera i studien är de som har varit svårast att förutse sjukdomsförloppet för. Runt 70-80 procent av de som drabbas av prostatacancer idag finns i den gruppen. Peter Hammarsten och hans kollegor har studerat vävnader från 259 patienter. Proverna är från 1970-talet, vilket gör att forskarna har haft möjlighet att se sambandet mellan markören och dödligheten under upp till 20 år. Materialet kommer också från patienter som inte har behandlats alls för sin prostatacancer.
- Vi kunde därmed studera naturalförloppet hos sjukdomen, eftersom det är gamla data. Vissa har dött av sjukdomen, andra inte och det unika är att vi sitter med facit, säger Peter Hammarsten.
Receptorn EGFR finns både i tumörerna och i vävnaderna runt dem. Resultaten från umeåforskningen visar också att det inte spelar någon roll om man mäter aktiveringsgraden hos den sjuka eller friska vävnaden. Prognosen för tumörens aggressivitet är alltså lika rättvisande för både omgivande vävnad och tumörvävnad. Möjligheten att använda den omgivande vävnaden för prover vore en fördel hos patienter där ingen tumör hittas vid biopsin.
- Detta skulle eventuellt kunna öppna upp möjligheterna för att kunna använda markören även på patienter med "negativa" vävnadsbiopsier från prostata, säger Peter Hammarsten.
Han säger att resultaten om den omgivande vävnaden är en aning oväntade, men samtidigt stämmer de väl överens med annan forskning.
- Detta är ett relativt nytt område att den omgivande normala vävnaden kan säga något om prognosen för cancerpatienter, säger han.