Forskningen saknar riktning
Svensk forskningsfinansiering är splittrad, enligt utredaren Madelene Sandström. Hon menar att ingen tar ansvar för att sätta upp kvalitativa mål.
Ett av syftena var att skapa en myndighet som tog ett helhetsansvar för vad Sverige – rent kvalitativt – vill uppnå med sin forskning.
Beställaren av utredningen , förre högskole- och utbildnings-
ministern Lars Leijonborg, valde att strunta i idén om en central forskningsfinansieringsmyndighet.
Enligt Madelene Sandström, numera chef för KK-stiftelsen, är resultatet att ingen myndighet i dag tar ansvar för kvalitet eller målet med svensk forskning.
– Man räknar antal ansökningar, anslag och forskare i stället för att ta fram mått på hur framgångsrika vi är och ska vara, säger Madelene Sandström.
Madelene Sandström
Enligt Eva-Marie Byberg, pressekreterare hos högskole– och forskningsministern Tobias Krantz, var det remissinstansernas negativa inställning till att slå samman myndigheterna som gjorde att regeringen valde att behålla den nuvarande strukturen.
– Däremot har myndigheterna tvingats samarbeta kring de strategiska forskningssatsningar som vi genomfört och Vetenskapsrådet skapade ett ämnesråd för medicin och hälsa vilket utredningen föreslog, säger Eva-Marie Byberg.
Hon medger att regeringen eller departementen inte ställer några krav på effekt av svensk forskning, i stället är det universitet eller respektive myndighet som på eget initiativ mäter effekt.
– Sverige gör enorma satsningar på forskning nu men frågan är om vi vet vad vi ska åstadkomma med dem, säger Madelene Sandström.
Hon kritiserar också Vetenskapsrådet för att vara oflexibelt i sitt arbetssätt. Eftersom ansökningarna sker med en huvud-
sökande och några medsökande forskare tvingas stora forskande team att dela upp sina ansökningar på ett sätt som inte är anpassat till hur forskningen går till.
Under ett år använder svenska forskare 80 manår till att söka pengar från Vetenskapsrådet, enligt en beräkning av Kungliga Vetenskapsakademien.
Eftersom bara var fjärde ansökan får pengar innebär det att 60 manår av ansökningsarbete är bortslösade.
– Forskarna får anpassa sina ansökningar efter storleken och formen på brevinkastet. Varför sätter man en norm som forskare måste hålla sig till i stället för att fundera över vad man vill åstadkomma med forskningen? säger Madelene Sandström.
Hon menar att hennes förslag med en myndighet som jobbade med allt från ansökningar på 100 miljoner till 200 000 kronor
skulle löst problemet med inriktningen för forskning. Med en myndighet och ett ansvarigt departement skulle mål och uppföljning kunna ske för hela forskningen.
Invändningen att forskare ska ha möjlighet att vända sig till olika instanser för bidragansökningar avfärdar hon.
– Vi gjorde en genomgång av ansökningarna. Det var en handfull som sökte och fick pengar från flera myndigheter, säger hon.