Läkemedelsleveransen - big pharmas guldgruva
Polypeptidsvansar, hyaluronsya-gel och tabletter som läggs under tungan. Forskningen kring att få ut läkemedel i kroppen på bästa sätt är på frammarsch.
Ett företag som har arbetat länge med läkemedelsleverans är Uppsalabaserade Orexo. Företagets affärsmodell går ut på att kombinera välkända läkemedelssubstanser med nya drug delivery-tekniker.
Nyligen blev företagets andra, egenutvecklade läkemedel, Abstral, godkänt av FDA. Abstral används för behandling av det som kallas genombrottssmärta hos cancerpatienter.
Genombrottssmärta innebär att patienten har ont trots att han eller hon behandlas med smärtstillande, ofta opioidbaserade preparat. Smärtan ”bryter igenom” och kommer i akuta, ofta svåra, attacker och kan bero antingen på själva sjukdomen eller på behandlingen av den.
Det speciella med Abstral är att läkemedlet ges i form av en tablett som läggs under tungan. Tabletten innehåller två bärarpartiklar med aktiv substans på ytan samt ämnen som fäster på munslemhinnan. Tabletten löser snabbt upp sig när den kommer i kontakt med saliven och den aktiva substansen, fentanylcitrat, tas upp genom munslemhinnan.
Snabb effekt
När en patient sväljer en tablett med fentanylcitrat tas substansen upp över tarmen och ut i blodomloppet och transporteras till levern. Där bryts läkemedlet ner, vilket gör att bara runt tio procent av den ursprungliga dosen förs ut i blodet igen och kan fungera smärtstillande.
När substansen administreras under tungan går den istället direkt ut i blodbanan utan att passera levern vilket ger snabbare och effektivare verkan.
– Eftersom alla människor bryter ner läkemedel olika bra i levern blir det olika effekt när tabletten sväljs. När läkemedlet ges under tungan är det lättare att ställa in rätt dos för varje individ, säger Anders Pettersson, chef för klinisk forskning på Orexo.
Ett annat sätt att få bättre effekt av ett läkemedel är att leverera det till exakt det ställe i kroppen där det ska verka.
Det har Bengt Ågerup , Q-meds grundare och före detta vd, tagit fasta på. Hans patenterade non-animal stabilized hyaluronic acid, Nasha, kan nämligen användas för detta ändamål. Nasha förlänger livslängden och behåller de naturliga egenskaperna hos hyaluronsyra, ett kroppseget ämne som underlättar celldelningsprocesser och gör huden elastisk och smörjer lederna.
Med hjälp av Nasha tog forskarna på Q-Med fram en gel som lägger sig som en ”pöl” i det område som man vill behandla.
Det är den här tekniken som ligger bakom Q-meds framgångar på estetikområdet.
Q-Med har nu lämnat in flera patentansökningar kring en uppgraderad version av tekniken. Här är distributionen av hyaluronsyra i både mängd och tid långt mer precis än den tidigare tekniken. Exakt hur den fungerar är än så länge hemligt. Uppfinningen öppnar för två möjligheter: dels att distribuera toxiner som används inom exempelvis botoxbehandlingar, dels att distribuera proteinbaserade läkemedel lokalt.
Eftersom praktiskt taget alla proteiner bryts ned i tarmen tas lite eller inget av proteinläkemedlen upp av kroppen om de ges i form av tabletter man sväljer, utan måste injiceras där de ska verka. Toxiner, angiogeneshämmare och cytostatika är exempel på läkemedel som lämpar sig väl för lokal distribution i kroppen.
Den nya Nashatekniken kan också till exempel mer effektivt distribuera toxiner mot olika typer av muskelspasmer. Människor med cp-skador eller kramper kan på detta sätt få hjälp och det är även möjligt att hjälpa patienter med urinvägsinfektioner. Dagens behandling måste upprepas var tredje månad men med mer precis dosering av läkemedlet kan behandlingen ske med betydligt längre intervaller.
– Om läkemedlets patent har gått ut kan vår teknologi utveckla det läkemedlet till en bättre produkt som vi kanske själva kan tjäna pengar på, säger Bengt Ågerup.
Om utvecklingen går åt rätt håll kan alltså läkemedel som gått ur patent på detta sätt återinföras under patent eftersom behandlingen plötsligt får en mer precis och bättre effekt.
Ett annat sätt att förbättra effekten av proteinläkemedel går ut på att få dem att stanna längre i kroppen. Effektiviteten för proteinläkemedel som injiceras intravenöst är relativt låg eftersom de rensas ut ur kroppen relativt fort. Genom att förlänga tiden som läkemedlet finns kvar i blodomloppet blir också upptaget av substansen i exempelvis en tumör, också högre.
Forskare vid Duke University kan ha hittat en lösning på detta. De tagit fram en polymerkedja som kan fästas på proteinläkemedlet som en svans. Svansen är täckt av små utskott som vart och ett kan fästa på till exempel cancerceller. Detta gör att proteinet kommer att haka i och vandra från cell till cell och därmed bli kvar länge i tumören. Polymersvansen presenterades i tidskriften PNAS i höstas och hittills har den testats för att behandla tumörer hos möss. Resultaten visar att 50 gånger mer av läkemedlet kom in i tumören jämfört med när det gavs utan svansen.
En forskargrupp vid Uppsala universitet, ledd av Lars Baltzer, är inne på samma spår. De har lyckats förbättra egenskaperna hos småmolekylära läkemedel genom att förse dem med en svans i form av en peptidkedja. Till skillnad från den amerikanska upptäckten handlar det dock inte om att förlänga läkemedlets tid i kroppen utan om att få det att hamna exakt där det ska verka. I en studie i tidskriften Angewandte Chemie visar de ett koncept där en polypeptid bestående av 42 amionosyror kopplas till en liten målsökande organisk molekyl som letar upp det ställe i kroppen som ska behandlas.
– Det är egentligen inget speciellt med att sätta en generell peptid på en småmolekyl, men ingen har gjort det, säger Lars Baltzer. Det blir ruggigt bra bindare. De binder starkare och mer specifikt än andra alternativ.
