Åtstramning ökar nationella kostnader
Regeringen baserar en stor del av sin politik på den så kallade arbetslinjen, vars syfte är att få fler personer i arbete, med den goda logiken att fler personer i arbete ökar landets välstånd.
Patienter i Sverige har inte alltid tillgång till de mest effektiva och säkra metoderna. En brittisk studie från 2010 visar att svensk vård inte använder nya innovativa produkter i samma grad som jämförbara länder. I själva verket hamnar Sverige på plats 13 av 14 i upptag av nya behandlingar. Utöver detta visar analysföretaget IMS Health att finns det en ojämlik tillgång till nya behandlingar inom Sverige, vilket förklaras av variationer i klinisk praxis och fragmenterad finansiell styrning.
I rapporten ”Stuprörstänkande gör samhällets kostnader för ohälsa onödigt höga” av Joakim Ramsberg och Mats Ekelund från 2011 fastslås att landstingen i vissa fall möter ”negativa incitament” för att använda kostnadseffektiva metoder i sjukvården.
Grundproblemet är att den interna budgeten styr starkare än samhällsekonomiska överväganden. Vi har sett medier reagera på det i form av konkreta porträtt av fullt arbetsföra personer med till exempel psoriasis, som på grund av budgetåtstramningar i ett landsting inte får sin medicin längre och därmed inte kan arbeta.
Förutom att det är rent oetiskt att sjuka personer inte får tillgång till den medicin som minskar deras smärta, så utkristalliserar sig följande fråga:
Borde det inte vara självklart att en patient ska få tillgång till en behandling som gör att personen kan arbeta och leva ett så bra liv som möjligt, om kostnaden för behandlingen är lägre än kostnaden för att personen ska vara sjukskriven?
Eftersom nuvarande system skadar både patienter och samhällsekonomin måste jag tro att det kommer att ändras. Frågan är bara när. För varje dag som går är det ännu fler patienter som inte får den behandling de borde ha och ännu högre samhällskostnader för ohälsa i Sverige. Enligt Ramsberg och Ekelund uppstår över hälften av samhällskostnaderna för ohälsa på grund av produktionsbortfall när individer får nedsatt arbetsförmåga eller avlider. Dessa kostnader kan minskas via effektiva interventioner, vilket lämnar oss med kärnfrågan:
Hur länge har Sverige råd att låta budgetåtstramningar på landstingsnivå skapa än större kostnader på nationell nivå?
Jag efterlyser en seriös förändringsagent med politiskt mandat från högsta nivå nationellt för att hitta en lösning!
Anna Nilsson Vindefjärd,
generalsekreterare Forska Sverige