Vill Sverige ha klinisk forskning?
DEBATT. Den negativa synen på kommersialisering av forskning i allmänhet och läkares medverkan i synnerhet måste brytas om vi inte skall tillhöra forskningens bakgård i framtiden, skriver specialistläkaren Fredrik Granholm.
En allvarlig trend där svensk klinisk forskning har allt svårare att hävda sig internationellt och där rekrytering av nya välutbildade läkare till densamma är i stadigt sjunkande trots en stor mängd utredningar och rapporter under de senaste åren.
I den slimmade sjukvårdsorganisationen av i dag har klinisk forskning prioriterats ned och det som styr är kvantitet och ekonomiskt kortsiktiga mått där en vidare syn på samhällsutveckling och tillväxt helt saknas.
Många är de larmrapporter som senaste åren tagit upp problemet och i de flesta fall tror man att det hela kan lösas genom mer pengar till universiteten eller mer samarbete mellan akademi och industri.
Det stora problemet är dock att man i Sverige tappat länken till den vanliga sjukvården.
Vi har en outnyttjad resurs i form av välutbildade läkare, en väsentligen välfungerande sjukvård och stora kvalitetsregister som skulle kunna driva vår forskning och tillväxt men som nu allt oftast ses som något skiljt från forskning på akademi och företag.
Att som läkare delta i kliniska studier och arbeta tillsammans med företag ses alltmer som något suspekt i ett samhällsklimat där minsta misstanke om intressekonflikt automatiskt svärtar ned den inblandade.
Läkare som både forskar och arbetar kliniskt blir så småningom experter inom sitt område vilket gör att dessa tillfrågas om att sprida sin kunskap till andra samt att delta i framtagandet av riktlinjer.
Om man läser artiklar ifrån skilda medier, från kvällspress tilll högprofilerade medicinska tidskrifter, så ser man den tydliga tanken att alla former av samarbete mellan läkarprofessionen och industri är av ondo och skall bort. Att samarbetet mellan industri och sjukvård under senaste 50 åren har lett till massiva framsteg för minskad sjukdom, lidande och död är för vissa debattörer och makthavare sekundärt i jakten på lättköpta retoriska poäng. Den möjlighet till rejäl tillväxtökning som ett hälsosamt samarbete skulle kunna ha nämns knappt i den allmänna debatten.
I Sverige kommer de största förlorarna att vara de små, forskningsintensiva bolagen med svag finansiell ställning. Dessa kommer att alltmer förlora den feedback och utvecklingsmöjlighet som ett samarbete med sjukvården ger.
Sverige har en rik tradition kring utveckling av läkemedel och medicinteknisk utrustning. Denna har byggt på ett samarbete mellan sjukvård, industri och akademi där kliniskt aktiva läkare har funnits med i alla faser.
Den negativa synen i samhället på kommersialisering av forskning i allmänhet och läkares medverkan i synnerhet måste brytas om vi inte skall tillhöra forskningens bakgård inom det närmaste decenniet.
Alla borde ställa sig den viktiga frågan: Varför utnyttjar vi inte sjukvårdens fulla kompetens om vi vill ha klinisk forskning?
Fredrik Granholm
Specialistläkare i Anestesi/Intensivvård
Studierektor i Akutsjukvård
Länssjukhuset Sundsvall/Härnösand