Ständig pionjär inom atomslöjd
Nanoteknikprofessorn Lars Montelius har startat flera nanoföretag och verkar i navet av den svenska nanovetenskapen. Han var med i den så kallade atomslöjdens begynnelse och var nyss på studiebesök i USA. Från kontinenten i väst har Lars Montelius fått perspektiv på den svenska nanoforskningen och vill att svenska företag ska våga satsa på högriskprojekt.
- På den tiden var det mycket missionerande och fysikkollegorna ställde sig frågande om nanotekniken var någonting att ha och undrade hur den fungerade och vad man skulle använda den till. Det var väldigt nytt och relativt hajpat redan då, säger Lars Montelius.
Forskningen har växt mycket sedan dess men genombrottet kom först under år 2000, då USA:s president Bill Clinton för första gången lanserade en nationell satsning på nanoteknik värd 500 miljoner dollar.
- Inom nanotekniken kan man skräddarsy material för olika tillämpningar eftersom helt nya fenomen uppträder när material struktureras på nanoskalan. I USA såg man tidigt möjligheterna med nanoteknik och förstod att dessa egenskaper hos material kan tillämpas inom många olika områden, allt ifrån medicin och biologi till fysik och kemi.
Men även om nanotekniken har utvecklats snabbt är vi fortfarande bara i början av nanoteknikens storhetstid, menar Lars Montelius. Han placerar oss i böjen på hockeyklubban som brukar gestalta en kommande utvecklingsexplosion. Lars Montelius själv utvecklar metoder för att strukturera material i nanoskala. De senaste tio åren har han intresserat sig alltmer för hur nanoteknik kan användas inom life science och deltagit i utvecklingen av användningen av bland annat nanotrådar med diametrar på 10-100 nanometer. Trådarna har många användningsområden, bland annat inom elektronik för LED, solceller och höghastighetselektronik, men även inom biologi och medicin. Hans forskargrupp använder nanotrådar för att utveckla behandlingar av neurologiska sjukdomar och studera celler och cellers mekanismer. Nanotrådarna kan också användas vid behandlingar med elektroder som förs in i hjärnan för att lindra sjukdomar som Parkinson, Alzheimers och kronisk smärta. När liknande metoder används inom sjukvården i dag är det med hjälp av stora elektroder som på grund av sin styvhet framkallar en del negativa effekter.
- Stora elektroder kan framkalla sårbildningar på hjärnan och dessa negativa effekter skulle kunna undvikas om man använder de mycket mjukare nanotrådarna. Mindre elektroder skulle också kunna ge mer precisa elektriska stimuleringar och detektera hjärnans impulser på ett mycket mer lokalt sätt.
Forskargruppen i Lund har även utvecklat nanotuber som kan användas för att föra in och ut små molekyler som dna i celler. Nanotrådarna och nanotuberna kan också användas för att skapa ytor som cellerna visat sig trivas väldigt bra på.
- När cellerna placerades på nanotrådarna fungerade de som en slags fakirsäng och cellerna kunde växa på ett kontrollerbart sätt. På så vis kunde vi studera cellerna och cellernas processer i detalj.
Nanotekniken har redan gjort stor nytta inom cancerforskningen och forskare har utvecklat partiklar som bär på läkemedelssubstanser märka med exempelvis antikroppar för en viss typ av cancercell. Detta gör att partiklarna fäster specifikt till tumörceller och lokalt utsöndrar läkemedel. Nanotekniken har också lett till cancerbehandlingar som baseras på värme.
- Med hjälp av nanoteknik kan du i dag leda värme in i tumören och döda tumörcellerna utan att skada kringliggande vävnad. Tekniken används i dag i mindre skala men jag tror att vi inom en snar framtid har en värld där ingen ska behöva dö av cancer.
Det händer väldigt mycket i nanoteknikens värld och metoderna utvecklas ständigt. Svårigheten inom nanoteknikforskningen är att framsteg sker i väldigt nischade områden som kräver att nanoforskaren måste ha en stor bredd i många områden men framförallt ha en stor förmåga att ständigt vara beredd att tänka »out-of-the-box«.
Även om Sverige är ett litet land så är vi extremt duktiga och i vissa områden är svensk nanoteknik bland de bästa som finns i världen. I vissa fall är svensk nanoforskning faktiskt den bästa svenska forskningen i alla kategorier, enligt Lars Montelius.
- Bland annat är Sandvik globalt känt för sina slitskikt på skärande verktyg, till delar baserat på forskning från Linköpings universitet. Det nya materialet grafen forskar man intensivt på vid Chalmers och i Linköping. I Lund är man världsledande på nanotrådar, i Göteborg är de extremt duktiga på nanoelektronik, i Uppsala på nanobio-området och i Stockholm på fotonik. Alla våra svenska lärosäten är i forskningsfronten inom flera nischområden.
Lars Montelius hävdar att vi nu, tack vare de stora investeringar som sker i ESS och MAX IV i Lund, för första gången står inför en möjlighet att skapa ett område som inom materialvetenskapsområdet kan bli lika känt som Silicon Valley är inom it-området.
Men även om Sverige enligt Lars Montelius är bland de topp tio främsta länderna inom nanoteknik anser han att vi kan bli bättre. Tidigare i år var han på ett studiebesök i USA som arrangerades av Nanoconnect Scandinavia och Medicon Valley Alliance med syfte att få inblickar i strategierna som finns i amerikanska nanotekniska institut och bolag. Med på resan var personer från myndigheter, företag och akademin.
- En lärdom från resan var att det nanomedicinområdet än så länge är för odefinierat i Sverige och jämfört med USA ligger vi efter vad det gäller att upprätta starka forskningskonstellationer på området. Dessutom är det betydligt enklare att få kapital för att testa idéer i USA jämfört med Sverige. Det finns helt enkelt fler förmögna människor och mer riskkapitalkronor per forskningskronor än vad det finns i Sverige.
Han uppfattade det som att amerikanerna är ovilliga att investera i Skandinavien eftersom det finns för få högriskprojekt.
– I Sverige är vi rädda för att misslyckas kommersiellt och därför startar vi färre företag med hög risk. Detta i sig gör att det amerikanska riskkapitalet inte ser Skandinavien som en stor marknad.
– Vi måste bli betydligt bättre på att spänna bågen fullt ut och våga chansa – även om det ibland kan sluta med konkurs - och inte ta det som ett personligt nederlag utan som en stor lärdom. I USA är konkurs snarare ett tecken på att man vågat satsa – som i sig är något positivt.
