14 svar från forskningsministern
Jan Björklund är beredd att dra tillbaka ALF-medel, lagstadga begreppet universitetssjukhus och införa investeraravdrag för att locka fram pengar. Men vem som ska betala för innovationerna har han inte funderat klart på ännu.
– Att vi ska bli världsledande inom life science-forskning igen. Jag är inte beredd att precisera att det ska komma ett visst antal nya läkemedel eller liknande. Resultat från forskning och innovation går inte att tidsbeställa från en regering. Vi skapar förutsättningar, sedan är det forskarna och företagen som avgör vad det blir av det.
För life science-bolagen är den största utmaningen att hitta kapital, vad gör ni för att öka kapitalet i den tidiga kommersialiseringsfasen?
– Investeringsavdragen är ett centralt förslag i budgetpropositionen och det är nästan specialframtaget för life science-branschen. Det ska överbrygga den tid som går mellan när man har stora kostnader för forskning och att man får intäkter.
När kommer det?
– Detaljerna för hur det här ska se ut måste utredas först, men det kommer att komma en proposition med det här under vintern.
Det diskuteras mycket om att statliga pengar borde finansiera även senare faser av läkemedelsutveckling. Vad tycker du om det?
– Vi gör sådana satsningar nu. Dels har vi läkemedelsinstitutet i Södertälje som ska hjälpa till i den senare delen av forskningen, dels ger vi i uppdrag till Scilifelab att starta upp ett projekt inom drug discovery som är precis i gränslandet mellan akademisk fas och tidig läkemedelsutveckling. Det här är vårt sätt att satsa även på de senare stegen i forskningen.
Men det är framförallt infrastruktursatsningar, finns det några tankar kring fonder eller anslag till projekt i kommersialiseringsfas?
– Nej, då är investeringsavdraget mycket viktigare. Vi räknar med att det kommer kosta 800 miljoner kronor per år, och det är mer än alla fonder ihop. Jag tror mycket mer på en sådan lösning än att någon ska sitta i en statlig fond och pröva vad som är en bra idé och vad som inte är det, det kommer den fonden ändå inte göra bra.
Nu satsar ni en hel del på life science-området, men samtidigt har vi ett vårdsystem som är väldigt pressat. Hur hänger satsningarna på forskning och innovationer ihop med en väldigt priskänslig vård?
– Jag håller med om att den problematiken finns och vi behöver titta på det noggrannare. Det är naturligt att ett sjukhus som ska köpa ett läkemedel frågar sig varför det ska köpa ett dyrt läkemedel när de kan köpa ett billigt. Men det blir problem om ingen köper de läkemedel som företag har lagt stora pengar på att utveckla. Vi är medvetna om problematiken, och den här utmaningen står hela västvärlden inför, men vi har inget konkret förslag kring detta i forskningspropositionen.
Har du någon tanke kring hur man skulle kunna hantera det?
– Ja, men jag tror jag avstår från att spekulera i det just nu. Det är inte forskningspolitik, men det är ändå ett arbete som ligger framför oss. Samtidigt ska man komma ihåg att det säljs rätt mycket nya läkemedel varje dag.
Kliniska prövningar är en ständig fråga och ni satsar 50 miljoner nästa år på samordning och klinisk behandlingsforskning. Samtidigt visar analyser att det är strukturerna i vården och incitamenten som omger läkarna som är största hindret, tänker ni göra något åt det?
– Ja, vi kommer att använda samma konstruktion som inom vårdsektorn, kömiljarden har visat att money talks. Ger vi landstingen en kömiljard så kortar de köerna. På samma sätt är jag beredd att arbeta med den kliniska forskningen. Idag får landstingen över två miljarder varje år från staten i ALF-medel för att sköta forskning och utbildning. De pengarna betalas bara ut utan att vi ställer några krav, men det kommer vi att börja göra nu. Jag är helt beredd att dra in ALF-medlen till landsting som inte medverkar i den akademiska forskningen eller möter life science-industrins behov av kliniska prövningar.
– Jag vill också att vi lagskyddar begreppet universitetssjukhus. Uppfyller man inte kriterierna för det blir man av med det begreppet och det vet jag skulle svida för landstingen.
Astra Zenecas nedläggning av forskningen i Södertälje är snart genomförd. Har regeringen gjort tillräckligt för att hantera situationen?
– Ja, absolut, vi har gjort tillräckligt. Och vi har gjort rätt saker. Jag vill vara väldigt tydlig med att vi inte ägnar oss åt regionalpolitik. Södertäljes huvudintresse är att någon flyttar in i lokalerna. Det är inte mitt intresse, jag bryr mig om svensk forskning. Ibland kan det kombineras, nu inrättar vi ett läkemedelsinstitut som med största sannolikhet kommer att placeras där. Institutet hade vi startat ändå, men nu var det ju lämpligt att det blev lokaler lediga i Södertälje.
Många tycker ni skulle gjort mer och snabbare, vad är ditt svar på den kritiken?
– Nej, jag köper inte det. Det är klart att facket i Södertälje tycker det. Facket i Trollhättan ville att vi skulle ta över Saab-fabriken också, men lika lite som vi tar över en bilfabrik tar vi över en läkemedelsfabrik. Däremot är de här människornas kompetens värdefull, och vi gör den största satsningen någonsin på forskning och det kommer skapa mängder av arbetstillfällen i nästa steg.
Utbyggnaden av Scilifelab och läkemedelsinstitutet hade vi gjort ändå, men sammantaget kommer de statsningar vi gör nu innebära över en miljard kronor ytterligare till svensk medicinsk forskning och life science-forskning. Det kommer skapa förutsättningar för duktiga människor.
Din satsning på elitforskning har väckt mycket debatt. Idag sker den tuffaste sållningen i den akademiska världen när du är i 35-årsåldern och väldigt specialiserad. Vad ska alla forskare i den åldern göra som inte får del av elitsatsningen?
– Det blir fler forskartjänster med den här propositionen än det någonsin varit tidigare. Men alla kan inte få lika mycket forskningsmedel, är man väldigt duktig och får fram resultat så får man mer medel. Så har det alltid varit, men vi ökar den möjligheten ytterligare.
Du ser ingen risk för en utslagningseffekt?
– Nej, inte inom överskådlig tid eftersom vi tillsätter så mycket resurser nu.
Du har också pratat om problemet med den stora byråkratin för forskare och din lösning är att elitforskare ska kunna få långa anslag. Men vad gör ni för att minska byråkratin mer genomgående i forskarvärlden?
– Så länge vi fördelar pengar via forskningsråd kommer forskarna att behöva söka medel, det är svårt att komma ifrån. Men vi vill gå mot att medlen från de statliga forskningsråden blir större och sträcker sig över längre tid för att minska antalet tillfällen forskarna behöver ansöka. Det gäller generellt för alla ansökningar. Utöver det gör vi en särskild satsning mot den verkliga spjutspetsen där vi vill ge ännu större anslag under ännu längre tid, men den sortens anslag kan vi inte ge till alla.
Vad tycker du är den svåraste avvägningen inom forskningspolitiken?
– Det är att väga grundforskningens behov mot den tillämpade forskningens behov. Under de två år jag varit forskningsminister har jag haft hundratals påtryckningar om att öka den innovationsbaserade och tillämpade forskningen, nästan ingen argumenterar för grundforskningen. Det är min stora utmaning, att stå emot frestelsen att bara ge pengar till dem som ropar högst. Skulle alla de här särintressena som hojtar högst få resurser skulle de kunna åstadkomma en massa just nu, men om det sker på bekostnad av grundforskningen blir det bekymmer om tio år.