23948sdkhjf

Dags att tala högt om de hotade forskarna

LEDARE: "För de forskare som utsätts är maktlösheten total.", skriver Life Science Swedens chefredaktör Ingrid Heath.
Ett brott som ingen för statistik över, som ingen vet om det ökar eller minskar och som alla vant sig vid som en del av vardagen. Vad gör man med det? När vi på redaktionen bestämde oss för att börja titta på frågan om hot mot forskare från djurrättsaktivister var det med viss bävan. Vi vet från samtal med både forskare och företagsledare att problemet finns, men vi vet också att få vill berätta om det öppet. Vissa tycker till och med att det är förkastligt att prata om det överhuvudtaget. Rädslan är helt enkelt stor att man ska väcka den björn som sover.

Men det är just i det resonemanget vi hittar själva grundproblemet. För 1) det finns en björn. Och 2) björnen tycks inte riktigt sova. Snarare småslumrar den, för att ibland göra utfall. Den kartläggning vi gjort av aktivisters hemsidor visar med all önskvärd tydlighet att forskare i Sverige dagligen får leva med att vara uthängda med namn och adress följt av uppmaningar att de ska förföljas mer eller mindre hotfullt. Ibland verkställs hoten med uppbrända bilar och rödmålade hus. För de forskare som utsätts är maktlösheten total. Du kan polisanmäla, ibland leder det till åtal men oftast får du bara leva vidare med obehaget. Mest troligt är du utsatt för ett tomt hot, men ovissheten är ändå din nya följeslagare.

Det är svårt att röra vid den här frågan utan att samtidigt ta debatten för och emot djurförsök. Och självklart ska den debatten föras. De etiska avvägningarna är många gånger svåra och trots kontrollsystem finns hela tiden risken att djur missköts. Allt detta ska tas på allvar, och strävan ska alltid vara att minska djurförsök. Men inget motiverar förföljelse och hot av forskare.

Det är när man inser att hoten ändå är vardag för många forskare som den dåliga samordningen inom polisen blir provocerande. De senaste tio åren har brottsbekämpningen skett regionalt, trots att aktivisterna organiserar sig nationellt. Frustrationen hos de företag och institutioner vars anställda är utsatta för hoten har vuxit, och sedan en tid tillbaka har de samlat sig för att tydligare ställa krav på polisen och i slutänden de styrande politikerna. Arbetet har resulterat i en önskelista som är både tydlig och kort. Tillsätt en nationell samordnare för brottsbekämpning, skapa en brottskod för djurrättsaktivism så att det går att få överblick och utöka besöks- och kontaktförbud till att innefatta djurrättsaktivister. Rikskriminalpolisen har av allt att döma lyssnat och ett förslag därifrån till justitiedepartementet är på gång. Det är med andra ord snart upp till regeringen att fatta beslut som åtminstone kan ge både polisen och de drabbade en rimlig chans.

Det är bra att branschen driver på för att sätta fokus på frågorna och att de på så sätt valt en något offensivare strategi. Men risken är att ingen lyssnar när väck-inte-den-björn-som-sover-strategin fått råda allt för länge.

Det är den stora baksidan med tystnad. Ju mindre man pratar om djurrättsaktivisternas hot mot forskare, desto mindre verkar problemet. Och ju mindre problemet verkar desto mindre kommer att göras för lösa det. Men så länge det finns forskare som tvingas leva under hot, tomma eller verkliga, finns det något att prata om.
Kommentera en artikel
Utvalda artiklar

Nyhetsbrev

Sänd till en kollega

0.391