Stiftelsefrågan delar akademin
Ett hot mot den fria forskningen eller en chans att äntligen bli kvitt statens bojor? Frågan om staten eller stiftelser ska äga landets lärosäten har rört upp rejält med damm i de akademiska korridorerna.
Positiv till reformen
Men stiftelseformen ger även en rad andra fördelar, menar Anders Hamsten, rektor för Karolinska Institutet, KI. Han pekar bland annat på att det blir enklare att gå med i internationella forskningskonsortier samt att möjligheterna att ta emot fastigheter som donationer ökar.
- Det kan vara intressant för oss i Stockholm med tanke på problemet med bostäder för studenter och gästforskare. Sedan är vi ett medicinskt universitet så det skulle kunna vara intressant för oss att i framtiden att bedriva sjukvård i begränsad omfattning, att vara verksam i ett angränsande område till forskningen och undervisningen. Det får vi inte i dag, säger han.
KI är tillsammans med KTH och Lunds universitet de lärosäten som hittills ställt sig mest positiva till stiftelseformen. Men det saknas inte kritiska röster. Sedan regeringen lade fram förslaget strax före sommaren har varningsropen hörts från professorer, fackliga företrädare och studentrepresentanter. Vissa ser förslaget som ett ideologiskt färgat försök till privatisering utan att konsekvenserna utretts ordentligt. Andra menar att en resultatfokuserad management-kultur kommer ta över när universiteten blir aktiebolag med rektorn som vd.
Karin Åmossa, chefsutredare på fackförbundet Sulf, pekar på att forskningens friheten i dag är skyddad i grundlagen och högskolelagen, något som inte gäller stiftelser.
- I stället kommer det vara inskrivet i stiftelseförordnandet. I den bästa av världar spelar det ingen roll, men skyddet får inte alls samma tyngd som om det finns med i grundlagen, säger hon.
Vill undersöka alternativen
Riktigt så långt som att säga att den akademiska friheten är hotad vill Umeå universitets rektor Lena Gustafsson inte gå. Men liksom många andra som är tveksamma tycker hon att alternativ till stiftelseformen borde undersökas närmare.
- Att byta så radikalt till en annan form, med de osäkerheter som det kan innebära, då måste man fråga om vi får tillräckligt mycket positivt ut av det som inte går att ordna på annat sätt, säger hon.
Att bara skruva på befintliga modeller är dock inget alternativ. Det menade Peter Honeth, statssekreterare på utbildningsdepartementet och en av arkitekterna bakom förslaget, när han i mitten på september debatterade frågan i Lund.
- Det finns en omfattande generell reglering för statliga myndigheter, den stämmer inte bra för universitet och högskolor. Vi har lättat på en del saker, men ska man nå avsevärt längre när det gäller frihetsgrader måste man hitta något som löser upp det principiella bandet med staten.
Komplex fråga
Även Peter Honeth medger dock att frågan är komplex och mångbottnad.
Exempelvis är det inte givet för vem friheten egentligen ökar, påpekar Erik Arroy, ordförande för Sveriges förenade studentkårer.
- Med minskat beroende av staten kommer en potentiell ökning av beroendet från andra aktörer. Att man avvecklar myndighetsformen innebär inte att den akademiska friheten för forskare och studenter blir högre, det handlar primärt om en större frihet för universitetsledningen, säger han.
Såväl Chalmers som Danmarks Tekniske Universitet har fått agera försökskaniner när danska och svenska staten velat öka autonomin i universitetssektorn. Trots en skumpig färd de första åren är det ingen som längre tittar bakåt.
När den dåvarande borgerliga regeringen 1994 lät Chalmers och Högskolan i Jönköping övergå i stiftelseform var det ett brott mot decennier av centralisering och förstatligande. Åtgärden var heller inte populär i alla läger.
- Efter regeringsskiftet kände vi ganska starkt att den nya regeringen helst vill ha oss tillbaka i myndighetsform. Det skapade en osund försiktighet från vår sida under hela 1990-talet, säger Jörgen Sjöberg, rådgivare till Chalmers rektor.
Ligger på gränsen
Sedan dess har övriga svenska universitet och högskolor fått ökat självbestämmande. Skillnaderna mot Chalmers är därför mindre, men märks fortfarande inom en rad områden. Jörgen Sjöberg pekar bland annat på satsningen på forskningsanläggningen Asta Zero tillsammans med bland andra Volvo, Vinnova och SP Sveriges tekniska forskningsinstitut.
- Det är ett ganska långtgående exempel på hur man kan utnyttja frihetsgraderna. Det ligger på gränsen till vad vi själva tycker att vi bör göra, säger han.
Investeringar för miljoner
Just möjligheten att själv satsa pengar på forskningsinfrastruktur är en avgörande faktor för tekniska universitet, menar Claus Nielsen. Han är direktör för Danmarks Tekniske Universitet, DTU, som 2001 blev så kallad självägande institution, ett liknande koncept till de stiftelser som planeras i Sverige. Två år senare överfördes samtliga danska universitet till samma ägandeform, men fortfarande är DTU ett av få lärosäten som också äger sina egna byggnader.
- Vi gjorde några stora omprioriteringar från drift till anläggningsinvesteringar, vilket gjort att vi kunnat renovera stora delar av campus och etablera forskningsinfrastruktur av experimentell karaktär. Bland annat har vi byggt renrum för nanoteknik och ett mikroskopicenter. Det investeringar på hundratals miljoner, säger Claus Nielsen.
Tydligare styrning
Han har bara positivt att säga om lagändringen och pekar bland annat på att styrningen blir tydligare med en mer professionell styrelse av externa ledamöter.
- Det har varit en jättefördel för DTU. Man har med en entydig ledning lyckats transformera hela universitetet så att det i dag framstår som ett ledande tekniskt elituniversitet, säger han.
Jörgen Sjöberg är inne på samma spår och pekar bland annat på att Chalmers fått enklare att anställa nyckelpersoner då möjligheterna att överklaga tillsättningar är mer begränsade i ett aktiebolag. Samtidigt medger han att det är en balansgång att införa en styrning som inspirerats av näringslivet i en verksamhet som traditionellt präglats av kollektiva beslut.
- Det finns många dimensioner av det här man måste hantera. Vi har inga kollegiala beslutsformer utöver bolagsstyrelsen. Men för att få legitimitet i en akademisk miljö måste man ha en konsensuskultur. Det är väldigt sällan som rektorn fattar enväldiga beslut som går emot det som fakulteten önskar, säger han.