"Utan konkreta förslag blir åtgärderna diffusa"
”Det är synd att det många gånger tar stopp i mejlkorgen.”
Inom loppet av en månad har åtminstone en lanserats, Forska Sveriges, och en med branschen själv som avsändare arbetats fram. En inte alltför vild gissning är att det kommer ett par till innan den 14 september. Förutom dem finns naturligtvis regeringens innovationsstrategi från 2012 och diverse utspel från olika intresse- och branschorganisationer i life science-sektorn. Manstimmarna som lagts ner på tankekraft och fysiskt nedplitande måste vara enorma.
Men är det inte underligt att det trots alla strategier händer så lite? Ibland undrar jag om inte strategierna har större nytta som varumärkesbyggare för avsändaren än som påverkansmedel. Nu menar jag inte att strategier inte är bra. Jag tror att de fyller en viktig funktion. Inte minst som ett sätt för avsändaren att samlas kring en gemensam hållning och bena ut vad som är viktigt för just den organisationen eller myndigheten.
Men det är synd att det många gånger tar stopp i mejlkorgen. För ofta är dessa strategier så allmänt hållna och penseldragen så breda att de konkreta åtgärderna drunknar. Formuleringar om att akademi och industri måste samverka mer, att vi måste få fler kliniska prövningar till Sverige och att fler medicintekniska innovationer och nya läkemedel måste tas upp i vården återkommer gång på gång, och där är alla överens. Den stora frågan är hur? Hur ska akademin och industrin samverka för att nå de önskade resultaten och hur ska Sverige få fler kliniska prövningar? Vad gäller prövningar kanske det inte ens är fler som ska vara målet, det kanske är att få hit rätt prövningar som är utmaningen? Det är dock en annan fråga.
Eftersom jag var med vid den work shop i riksdagen där stora delar av life science-branschen träffades i slutet av januari för att ta fram en gemensam strategi hörde jag hur diskussionerna gick. Därför vet jag också att det finns massor av förslag på konkreta åtgärder för att lösa bland annat ovanstående problem. Men jag vet också att det är lätt att de konkreta åtgärderna går upp i rök så snart de ska kokas ner och sammanfattas för en bredare publik.
Naturligtvis är det viktigt att göra det så lätt som möjligt för mottagaren att ta till sig informationen, och då kan man tänka sig att det handlar om att begränsa mängden sådan. Men där tror jag att man skjuter sig själv i foten. I stället för två sidor med svepande formuleringar har tio sidor med konkreta förslag antagligen större chans att påverka. Låt gå för att det bara är åtgärder på de första två sidorna som når hela vägen fram till mottagarens medvetande. Men bättre att lyckas med lite än med ingenting alls.
Ingrid Helander,
Chefredaktör Life Science Sweden