Samuel Lagercrantz: När kritikernas kritiker blir mobbare
Av Journalister kan verkligen jaga i drev och jag har många gånger tyckt att de jagades misstag inte stått i proportion till det de fått utstå. Jag glömmer till exempel aldrig det obehagliga drevet mot Sigvard Marjasin. Efter att han blivit påkommen med att klippa och klistra kvitton och misstänkt för att dubbelfakturera kallades han i media för rötägg, fifflare och blev hånad för sin kortvuxenhet och Dagens Nyheter tecknade honom som en råtta. Marjasin blev helt frikänd i rätten, men knappt någon försvarade honom efteråt. Medierna fortsatte att håna honom och han blev fråntagen sina uppdrag.
Men sen finns det också ett intressant fenomen som är det omvända. Någon blir inte drabbad av ett drev, men allmänheten, opinionsbildare och journalister rycker ändå ut till den personens försvar. Det händer just nu under coronakrisen.
Statsepidemiologen Anders Tegnell har fått mängder av hyllande artiklar skrivna om sig, folk skriver beundrande inlägg i sociala medier och köper tröjor med Tegnell på och på Facebook finns gruppen ”Vi som stöttar Anders Tegnell” med flera tusen medlemmar. Han har också fått kritik och blivit ifrågasatt i media, men ingenting som kan liknas vid ett drev. Ändå verkar det finnas en mängd debattörer som tror det för så snart något som Anders Tegnell eller Folkhälsomyndigheten sagt ifrågasätts har dessa slagit ner på kritiken med att endast experter bör yttra sig.
Det ska sägas att det finns många konspirationsteoretiker inom medicinområdet och dessa kommer alltid tro att såväl myndigheter som läkemedelsföretag har en dold agenda. Det är djupt problematiskt bland annat för att sådana teorier kan leda till att människor tror att viktiga och nödvändiga läkemedel är farliga.
Men den allra största delen av ifrågasättandet av Folkhälsomyndigheten just nu har förstås inte handlat om det och det borde varje normalt fungerande människa kunna se. Det handlar istället om att det finns olika åsikter om hur den pågående pandemin ska bekämpas. Personligen tycker jag att Folkhälsomyndighetens linje känns väl övervägd. Det är en svår balansgång att samtidigt minimera risken för smittspridning utan att omöjliggöra upprätthållandet av ett fungerande samhälle och myndigheten gör sitt bästa för att balansera de två intressena. Men det är en annan fråga.
Det som vi måste prata om är att olika åsikter ska vägas mot varandra. För oss som ibland hänger på twitter har de senaste veckorna haft bisarra inslag när personer som själva har begränsade kunskaper om virologi och om medicin förmanat allmänheten att inte sätta sig upp mot experterna på Folkhälsomyndigheten och gjort narr av dem som gjort det. Samtidigt har kritiken mot myndigheten kommit från just experter – ofta på högre akademisk nivå än just Anders Tegnell om man absolut behöver rangordna. Det har varit professorer som Björn Olsen och Jonas Frisén som båda håller världsklass.
Här är några påpekanden som jag vill göra:
1. Att påtala orimliga påståenden och antaganden från en statsepidemiolog, så som att coronaviruset aldrig skulle sprida sig utanför Kina, är inte mobbing utan helt i sin ordning. Jag tror inte att journalister hade låtsats som ingenting och undvikit frågan om någon annan högt uppsatt statlig tjänsteman påstått saker som snabbt visade sig vara uppenbara fel. Att Tegnell har haft fel vid flera tillfällen betyder inte att han måste avgå eller att det är något att göra sig lustig över, men det är fullt rimligt att det påpekas. Dessutom har den biträdande statsepidemiologen Anders Wallensten visat att det går att företräda myndighetens linje utan att komma med tveksamma påståenden.
2. Att experter på universitet diskuterar hur en myndighet agerar är precis så som det ska vara. Jag får ibland intrycket att vissa tror att de som gör det försöker störta vår samhällsordning, men det är precis tvärtom. I en demokrati ska forskare och akademiker, och faktiskt även andra som kan har skäl till det, ifrågasätta myndigheter. Olika sidor behöver komma till tals så att de bästa argumenten kan vinna.
3. Det är inte medias roll att bevara bilden av Sverige som en framstående nation. Media ska ha en ifrågasättande inställning. Vissa tycker att kritik ska vänta och att man istället bör sluta upp bakom myndigheter när det är en akut situation. Men när den svenska myndigheten i viktiga delar gör skilda bedömningar än Världshälsoorganisationen, WHO, och andra länders smittskyddsmyndigheter vore det direkt tjänstefel av journalister att inte släppa fram båda sidorna.
Det florerar alla möjliga påståenden i sociala medier som syftar till att förminska de forskare som ifrågasätter Folkhälsomyndigheten. Ett går ut på att de skulle vara avundsjuka på Anders Tegnell. Det påstås också att forskarna bara är ute efter att få medel till sin egen forskning eller att de som uttalar sig kritiskt försöker få plats i rampljuset och ägnar sig åt populism. Det är tråkigt att sådant framförs av personer som Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg som man trodde skulle veta bättre. Det blir någon slags märklig ironi när personer som själva saknar kompetens inom medicin återkommande anklagar forskare som ägnat hela sina liv åt medicinsk vetenskap för att uttala sig utan vetenskaplig förankring. I de värsta inläggen på twitter kallas en forskare som är kritisk mot Folkhälsomyndigheten för "akademikerhora" och i ett annat inlägg återges elakt skvaller om henne. Då har kritikernas kritiker passerat en gräns och lämnat debattscenen för att istället ägna sig åt hat.
Artikeln är en del av vårt tema om Ledare.