Samuel Lagercrantz: Myndigheter mår också bra av maktdelning
Av Tidigare i höst hade författaren Mats Engström ett avslöjande på sin blogg som fick alldeles för lite uppmärksamhet. Han hade begärt ut kommunikation mellan myndigheter i början av pandemin.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, hade den 3 februari i år tagit fram ett möjligt krisscenario för spridningen av det då nya coronaviruset och begärde in svar från andra myndigheter om hur de såg på konsekvenserna av en sådan utveckling.
Enligt scenariot skulle en viss smittspridning ske i Sverige och det skulle ske en fortsatt spridning globalt.
De fick seriösa svar från nästan alla myndigheter. Till exempel skrev Socialstyrelsen att det kunde bli brist på vårdplatser och skyddsutrustning.
Men en myndighet, Folkhälsomyndigheten, skilde sig från de andra och lämnade endast korthuggna svar. På frågan om vilka konsekvenser scenariot kunde få för försörjning av kritiska varor och tjänster på kort och på lång sikt svarade Folkhälsomyndigheten ”inga”. FHM ansåg inte heller att det kunde bli några konsekvenser inom sitt eget verksamhetsområde då man "är van att hantera utbrott och leda landets smittskydd".
Och på frågan om vilka åtgärder som kunde vidtas för att förebygga scenariet skrev FHM att de skulle informera omvärlden så att ”okunniga myndigheter, regioner och politiska beslut” inte gör felaktiga scenarier. På Folkhälsomyndigheten tyckte de uppenbarligen inte alls om att en annan myndighet gjorde bedömningen att en allvarlig situation skulle kunna uppstå.
När Aftonbladet intervjuade statsepidemiologen Anders Tegnell om Folkhälsomyndighetens tvära svar, svarade han att det är Folkhälsomyndigheten som är expertmyndighet. Men Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är förstås också en expertmyndighet i det här sammanhanget och har just till uppgift att ta fram beredskap för kriser. Och Socialstyrelsen har en nyckelroll inom svensk vård och omsorg och har också en viktig roll om en pandemi bryter ut.
En av de viktigaste principerna i en demokrati är den om maktdelning. Staten ska inte bestämma allt, så som sker i diktaturer. Istället för en stor och totalitär stat ska den demokratiska staten vara lagom stor och effektiv. Den ska inte driva all verksamhet utan istället kontrollera att företag och andra aktörer sköter sig. Så sker en maktdelning mellan myndigheter och företag.
Maktdelningen sker förstås också på ett högre plan mellan regeringen, riksdagen och rättsväsendet. Men också myndigheter emellan bör den finnas, så att inte en myndighet tar alla beslut i ett viktigt skede utan att det istället finns ett samarbete där olika verk bidrar med sin kompetens. Det har uppenbarligen inte fungerat under pandemin.
Ofta är svenska myndigheter samspelta, men när pandemin kom var de inte det. Någon vecka efter det att MSB fått höra att ”okunniga myndigheter” inte ska lägga sig i verkar man nästan rädd för att stöta sig med Folkhälsomyndigheten. ”MSB vill betona att nedan analys bör utgå från Folkhälsomyndighetens bedömning att risken för smittspridning i Sverige är mycket låg (och således inte från ett pandemiscenario)”, skriver MSB i sin nästa skrivelse.
Att FHM kallade andra myndigheter för okunniga var ingen bra start i ett läge där samarbete krävdes och det är häpnadsväckande att Folkhälsomyndigheten i februari i år i princip helt avfärdade en annan myndighets riskanalys om att en allvarlig situation kunde uppstå till följd av virusspridningen.
Det är ingen vild gissning att vi hade haft en bättre beredskap i inledningen av pandemin om Folkhälsomyndigheten låtit andra myndigheter sköta sitt jobb och intresserat sig för en dialog med dem.
Artikeln är en del av vårt tema om Ledare.