Anna Törner: Never let me go – är vi redan där?
Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros roman ”Never let me go” från 2005 är både tankeväckande och kuslig. I en dystopisk skildring lär vi känna tre vänner som växer upp på en internatskola med syftet att i framtiden kunna fungera som organdonatorer för matchade – mer värdefulla – individer.
Romanen kan läsas på flera nivåer, men omtalas ofta som en skönlitterär kommentar till några av vår tids stora etiska frågor: genetik och kloning. Man kan tänka att en framtid där utvalda individer lever sitt liv som reservdelar för andra är så befängd att problemställningen blir ointressant.
Samtidigt är det när vi identifierar en idé som absurd vi har möjlighet att närma oss frågeställningen från andra hållet. I stället för att fundera på vad vi kan tillåta oss inom modern genteknologi kan vi ställa oss frågan; vad exakt är det som gör tankarna i Ishiguros roman oacceptabla?
Det förekommer att föräldrar till barn med allvarliga genetiska sjukdomar väljer att skaffa ytterligare ett barn, en ”savior sibling”, där syskonets genetik skräddarsytts med preimplantatorisk genetisk testning med HLA-typning för att säkra vävnadskompabilitet. Tekniken används för att skörda stamceller från navelsträngen vid födelsen för att senare möjliggöra en stamcellstransplantation för det sjuka syskonet. Tekniken är omdebatterad och används restriktivt. Det etiska dilemmat är förstås om det är rätt att barn designas för att rädda livet på sitt äldre syskon.
Inom cancerforskning handlar mycket idag om precisionsmedicin och det är näst intill magi att få ta del av forskningsprojekt där patientens egna T-celler primas på för den aktuella tumören och sedan återadministreras som målsökande missiler. I stället för ”one size fits all” arbetar vi med haute couture och prislappen blir därefter.
För de mest högteknologiska behandlingarna är det inte längre det medicinska godkännandet som är marknadsbarriären utan huruvida det offentliga ska betala och på vilka kriterier. Och om det offentliga inte vill eller kan betala, ska de som själva har råd få lov att köpa sig tillgång till individanpassad cancerbehandling?
Nu kan inte en krönika om 3 000 tecken reda ut de etiska aspekterna av modern genteknik. Frågan är både mycket mer komplicerad och mycket enklare än så: hur mycket är ett liv värt, i vid bemärkelse, och vem skall betala?
Vårt ökade kunnande om genetik och möjligheter att skräddarsy behandlingar för allvarliga sjukdomar öppnar nya möjligheter att behandla livshotande sjukdomar men skapar nya frågor relaterat till individens värde. Vi har för länge sedan korsat den imaginära ljudvallen inom läkemedelsutveckling och kanske blir det pengar och etik som sätter gränserna i framtiden – inte vårt vetenskapliga kunnande?
Svaret på Ishigurus fråga är lätt; ett liv för ett liv kan vi inte acceptera, det står i strid med vår syn om människors lika värde. Men jag undrar, hamnar vi inte kusligt nära gränserna för samma axiom när vi i framtiden prioriterar vem som ska få tillgång till framtidens nyvinningar inom life science?
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.