2

Bilder

Johan Askling, professor i reumatologi vid Karolinska institutet. Foto: Martin Stenmark / KI

Av Anders Göransson den 16 september 2022 09:18

Biologiska läkemedel har de senaste decennierna i många fall revolutionerat behandlingen för patienter med bland annat cancer, diabetes och reumatism. Problemet har varit att de ofta är mycket dyra, vilket har lett dels till stora kostnader för samhället, dels till risk för att inte alla patienter som varit lämpliga för behandlingen kunnat erbjudas en sådan.

Men sedan 2006 är det tillåtet med biosimilarer, ett slags snarlika kopior av biologiska läkemedel som kan introduceras efter att originalläkemedlets patent löpt ut, och då oftast till ett betydligt lägre pris.

För närvarande finns ett 70-tal biosimilarer godkända inom EU. Ett flertal av dem är behandlingar för autoimmuna sjukdomar inom det reumatologiska området.

Men har biosimilarerna lett till att fler patienter får bästa möjliga behandling?

– Ja, det skulle jag säga. Helt enkelt för att biosimilarerna har sänkt den generella prisnivån på läkemedlen. Så att vare sig vi behandlar med ett originalläkemedel eller en biosimilar så är kostnaden för samhället lägre, och därmed kan vi sänka ribban för när vi ska använda de här läkemedlen, säger Johan Askling, professor i reumatologi vid Karolinska institutet och överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset.

Eftersom biologiska läkemedel består av så stora och komplexa molekyler är det inte möjligt att skapa en exakt kopia. För att godkännas måste en biosimilar visa likhet i säkerhet och effekt vid behandling av patienter med ett redan godkänt biologiskt läkemedel. Svensk reumatologisk förening har dock inte nöjt sig med det utan har genomfört egna registerbaserade uppföljningar för att kontrollera att biosimilarerna inom området fungerar likvärdigt med referensläkemedlen.

Slutsatsen: ja, de som hittills undersökts håller måttet.

– Det var otroligt viktigt för vår trovärdighet och ansvar för patienterna. Annars hade det varit mycket svårt att motivera för patienter varför de ska byta från ett läkemedel som de stått på och mått bra av i flera år till något som sägs vara likvärdigt men kostar mindre, säger Johan Askling.

Men används biosimilarerna i tillräckligt hög grad? Det tycker inte Sandoz, som är en del Novartis och marknadsför sju olika biosimilarer i Sverige

Företaget tar regelbundet fram rapporter om utvecklingen på området och publicerar ett ”biosimilarindex”, som ska spegla antalet definierade dygnsdoser som kommer från samtliga biosimilarer på den svenska marknaden dividerat med det totala antalet definierade dygnsdoser för de aktuella substanserna. Under det första kvartalet 2022 nådde Sverige index 60, där alltså 100 skulle innebära att biosimilarer hade hela marknaden för samtliga biologiska läkemedel som förlorat sitt patent.

– Vi började med detta för att det fortsatt är en del regioner som inte använder biosimilarer fullt ut. Man är långsamma med att switcha till biosimilarer och ibland fortsätter man till och med att förskriva referensläkemedlen till nya patienter, trots att de i vissa fall är fem-sex gånger dyrare än biosimilarerna, säger Tobias Cassel, Head of Public Affairs på Sandoz Nordics, tillika ordförande för biosimilargruppen hos Föreningen för generiska läkemedel och biosimilarer (FGL).

Sandoz biosimilarindex har visserligen stigit från 30 till 60 de senaste sex åren, men Tobias Cassel menar att det går för långsamt, vilket innebär att skattepengar fortsätter att gå upp i rök.

– Myndigheterna säger gång på gång att vi inte kommer att ha råd med alla nya läkemedel som är på väg, men innan man gör den prioriteringen måste man åtminstone säkerställa de här besparingarna. Det handlar om flera hundra miljoner kronor som inte har realiserats, säger han.

Johan Askling vill nyansera den bilden.
– Jag tycker att biosimilarerna har fått ett stort genomslag, åtminstone i min egen disciplin. Man skulle säkert kunna använda dem ytterligare, vara ännu mer gnetig, men frågan är vad det är värt. Om man kan sänka kostnaden från 100 000 kronor till 30 000 så är det ett fullständigt självklart byte. Men att gå från 30 000 till 27 000, eller från 27 000 till 26 500...ja då måste man komma ihåg att bytet i sig inte är gratis eftersom man behöver kontakta patienten, förklara, eventuellt övertyga, säkerställa att det inte uppstår något missförstånd et cetera.

Han påpekar också att ”idealläget”, där man alltid väljer det för tillfället billigaste alternativet, riskerar att leda till så kallad multiple switching: att patienten snurrar runt mellan de olika läkemedlen.

– Vi vet inte säkert idag, men det finns misstankar om att det kan trigga en effektförlust.

Ytterligare en aspekt är patientens egen vilja. Det är inte vanligt, men förekommer, att patienter inte vill byta till en annan behandling som är billigare.

– Jag tror att alla som sätter sig in i situationen inser att det inte är ett självklart val. Har man ett högkostnadsskydd och har haft en förfärlig sjukdomshistoria som man äntligen fått bukt med tack vare ett originalläkemedel, vem är då intresserad av att först och främst vara solidarisk mot samhällsapparaten och pantsätta sin funktionsförmåga till förmån för en kostnadsbesparing, inte sällan av okänd storlek? Då måste man ha torrt på fötterna för att kunna säga att ett sådant läkemedelsbyte inte kommer att betyda någon ökad risk för biverkningar eller tappad effekt av behandlingen, säger Johan Askling.

Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.